Aftonbladet – 30 mars 1874, sida 3

I den förtviflade ställning, i hvilken har en läng tid befunnit sig, men från hvilken han dock varsnade en skymt af räddning i en py storartad skogsaffär, glömde han sig så längt, att han förfalskade ett par vexlar. hvilka han trodde sig inom kort tid kunna infria och derigenom för evigt begrafva bitt brott. Den lysande middagen var endast ett grannt fyrverkeri, för att blända ögonen på dem, som börjat skönja ovädersmolven. Men dessa reste sig fortare än lyckans vind hann förskingra dem, och åskslaget urladdade sig midt under den oberättigade glädjefesten. Från vapenbutiken skyndade Melcher Winke in till en juvelerare, hos hvilken han brukade göra sina uppköp och beställ ningar. Han bad om bläck, penna och post: papper, för att skrifva ett par angelägna bref, och hänvisades artigt in i kontorsrummet, hvarest han en stund på begäran fick bli ensam. Under det han skref, nödgades han hvila flere gånger och spänna ut sitt beklämda bröst. Han bultade med knytnäfven på dess höga hvalf, så att det dånade derinne, Gymwnasten trodde att han skulle kunna på detta sätt lätta den tyngd, som hotade att förqväfva honom. Slutligen framstörtade en väldig tåre ström och öfverhöljde papperet. Han nödgades afbryta sin skrifning, Ändtligen var det ena brefvet färdigt. Det adresserades till hans mor. När han skref det andra, under oupphörliga afbrott, syntes han ännu mera uppröra, och flere gänger tryckte han papperet till sina läppar. Q, min Gud, min Gud! Hvad jag gör dem gränslöst olyckliga! stammade han nästan ljudlöst. När han skrifvit utavskriften, kysste han äfven denna. I Brefvet var till hans hustru och dotter. Biutligen torkage Meleher Winke sina ögon mycket omständligt, orånade sin toi lett framför spegeln och trädde med ett för: bindligt leende ut till bokhållaren, som före: