Aftonbladet – 30 mars 1874, sida 3

Stundtals stod han många minuter och stirrade i det ringlande vattnet, hvilket ge nom reflexen från de talrika ljuslågorna lik nade en matta, broderad med gyllene trådar på svart botten. En poliskonstapel syntes i närheten. Det såg ut som om Melcher Winke nästan af. bidat hans ankomst. Ordningens väktare kastade å sin sida då och då en spejande blick på den underlige mannen, hvilken lutade sig så grubblande öfver jernbarrigren. Som försigtig spion låtsade dock polismannen ingenting om att han observerade den okände, utan vandrade med händerna på ryggen och ryggen ät främlingen trottoiren framåt förbi trapporna, som leda ner åt strömmen. När han gått vågra dussin steg och just stod i begrepp att återvända, hörde han plötsligen ett pistolskott och straxt derefter ett plumsande i vattnet. Förskräckt, nyfiken och drifven af sitt tjenstenit, sprang konstapeln så fort ban förmådde tillbaka till trapporna, i hvilkas närhet han hört smällen. Allt var tyst och stilla, den mystiske vandraren var försvunnen. Men ytterst på kanten af platån nedanför trapporna låg ett par mörka föremål. Det var en hatt och en öfverrock. Det var han! mumlade polismannen. Jag kom för sent att hejda sjelfspillingen. Sjogkars man! Gud vare hans syndiga själ nådig ! Hatten sade intet, rocken sade intet, fickorna lika litet. Allt var tomt som i ett förtvifladt hjerta, Strömmen dansade fram som törot; icke ett ljud från dess glittrande böljor; ingen enda svart punkt, för hvara skull det lönte mödan att lösa räddningsbäten frän sitt fäste vid Strömparterren, Ne RN han skiokHsmijares, mumoo ovvm Sköt sig just derför vid Kanten af bron, för att inte ängra sig när han kom i det våta och så försöka gamla simtagen, Stackars djefvul! Fin karl att