Aftonbladet – 28 mars 1874, sida 3

Snart stog glädjen högt i tak. Ivfällen flögo likt glänsande raketer mellan bords gästerna, men qvieckast af alla var dock värden, som delade sina gracer och kompli manger åt alla håll och, om ban möttes-af en uddig replik, genast besvarade den så, att salen genljöd af skrattsalvor. Det var icke mer än en mering om Melcher Winkes sällsynta sällskapsoch konversationsgåtvor, och huru olika man än bedömde honom såsom affärsman, väckte han dock allas odeade beundran, vare sig såsom offentlig taare eller vid en skärmytsling melan skål och vägg: — såsom det kallas i bacehibröers lag. Också hade denna hans förmåga tt hänföra sin omgifning bidragit till många ft hans framgångar inom affärslifvet. Han ryckte de tvehågsne med sig kenom smitt blomsterspråk och förstummade de motvillige xenom sina sarkasmer. Musikens toner lifvade konversationen till len grad, att sorlet af de sjuttio samtalande västerna liknade bruset af ett vattenfall. Den lukulliska middagen, en af de finaste ch dyraste Blåportens värd någonsin serverat, förskaffade den verkliga värden allas nyllning, medan smattrandet af champagnecorkarne lät nästan som en liflig plutoneld. Fästen med kraschanen började redan tå lenna drömmande uppsyn, som antyder en salare, hvilken samlar sina tankar och genomgår sin lexa; då plötsligen en vaktmär stare, vördsamt bugande, lemnade konsuln ett pret på en silfverbricka. Melcher Winke ämnade stoppa det fickan, men vaktmästarns ödmjuka anmaning att sranska utanskriften och de dubbelt understrukna orden: högst angeläget-, nödgade honom att be grannarna om ursäkt för sin vartighet. Melcher bröt och läste... Han bleknade och reste sig upp. Allas ögon fästades vil värden, hvars utseende, trots hans synbara kamp. att lägga band på sig, uttryckte den högsta ngest och förvirring. tFerts)