Aftonbladet – 27 mars 1874, sida 2

Jom vi åter skulle råkas? Ni tillåter att jag vänder er ryggen för alltid? sporde Melcher hånfollt vid tanken på den uppoffring han var på väg att göra. Det finns menniskor, så lumpna och trolösa, att man hellre ser dem på ryggen än 1 ansigtet, Vis-å-vis eller dos å dos ska ni Jalltid bli mig fullkomligt likgiltig, hr kon-sul och riddare. Så gif mig min ring! Här äro de femtitasen., hviskade Melcher med svidande hjerta, aRingen talar för sig sjelf och talar briljant. Men tillåter ni att jag granskar era anvisningar. Der, som inte är ridderlig mr,t damerna, har man alitid stora skäl att w.sgtänka som gentleman Melcher rodnade häftigt, men bet sig i läppen. Han kände att han skulle förlora i en ordstrid med den munviga davsen. Tycks vara fullgoda papper, och äro de det inte, så drabbar bämden och skammen väntar värst er sjelf. Låt oss nu byca, men klokt och försigtigt, så der som på scenen mellan två teaterbofvar. Jag lägger min ring här 1 fönstersmygen, ni era femtitusen der på lilla bordet vid kakelugnen. Sedan korsa vi hvarandras vägar för sista gången i lifvet kanhända, och enbvar skyndar till sitt mål. Allons, monsieur konsul! Med ett leende så obesväradt, som om det hela varit en lek, inväntade den svarta da: men Melchors åtlydnad af hennes order. Bytet försiggick under djup tystnad, men den var talande tillräckligt för enhvar af. kontrahenterna, Så snart Melcher Winke fått ringen i sim hand, kastade han den med lössläppt ursinae ifrån sig till en aflägsen vrå af rummet, i det han stampade i golfvet och mumiade mellan tänderna: Förbannelse öfver den stund, då jag kande bedåras en så eländig och förkastad qvinnals (Forts.)