Aftonbladet – 27 mars 1874, sida 2

värd nu för tiden; då var jag liberalare värdinna, Den samvetslösa qvinnan tömde sitt glas. Hennes band darrade, hennes läppar voro blåbleka, Några andra kännetecken kunde icke röjas på den storm i-hennes inre, som hon så mästerligt bekämpade. Men tiden hastar, bäste Melcher! Besluta dig fort, ty Doller och jag vilja resa genast. Vi har just icke stora skäl att invänta resultatet af de hemliga forskningarne efter mina skingrade spelkunder. Se här en lista med leras initialer. Du ser att de alla samtliga begåfvat mig ganska generöst med respeh gar. Det är alltid ett nöje att ha affärer ned verkliga gentlemen, och fina karlar voro le allesamman, det måste du medgifva. Femjotusen är nu mitt sista, men fullfomligt oestämda pris. Tycker du det är för myc ket, så vädjar jag genest till din fru och lotter. Ånyo mottog Melcher liksom en elektrisk töt i sitt hjerta vid tanken på att den ljerfva qvinnan skulle kunna intränga i amiljelifvets helgedom och brännmärka len brottslige fadren inför den oskyldiga lottren. Med darrande hand skref han en invisling åt kapten Doller på tiotusen å sitt reditiv samt en vexel på fyrtiotusen att jetala i Hamburg. Vill ni återge mig dn der briljantrinen emot tiotusen riksdaler? sporde Melher med nedslagna blickar, i det han köpnansmessigt i sista stunden försökte pruta ler möjligen lura från spelhusvärdinnan et olycksaliga beviset på hans sympatier ör henne, Det vore att underskatta en dyrbar vänåfva, älskade Melcher. Men jag vill inte låga dig längre. Femtiotusen, och du har in förrädare åter! Mänringen blixtrade framför köpmannen likt en fyrbåk, som ville lotsa honom in hamnen. sOch ni frånsäger er då också alla anoråk på någon sorts bekantskap med mig,