Aftonbladet – 26 mars 1874, sida 2

ka partiet, men har genom den seger hans ppfattning vann fått betänkligheter emot tt bilda en minister!! Politiska debatter af mer än vanlig märkighet förekommo under kamrarnes sammanräden i tisdags f. m. Ryktet hade redan tt par dagar bebådat dem, och de utgjore således, då de nu inträffade, icke någon fverraskning för dem, som om nämnda ykte erhållit kännedom; men eljest må vi äl säga, att det måste betraktas såsom il: ög grad oväntadt, att en regeringens leda-, not nu ånyo bragte å bane och visade be-l, i Å ägenhet att verkligen ställa på sin spets. n principfråga, som man haft goda anledingar antaga redan längesedan hafva fåttin praktiska lösning. Frågan rörde riksdagens rätt att, utan) egeringens medgifvande, nedsätta ordinarie nslag, och hon bragtes å bane med anleding deraf, att statsutskottet, i sammanang med sin hemställan till K. M:t röranle kommerskollegii indragning eller förän Irade organisation, hade föreslagit, att, inill dess denna organisationsfråga kan varda slutligen afgjord, det för nämnda embetsverk anvisade aflöningsanslag skulle minskas med 6009 kronor eller det belopp, som inbesparas derigenom att presidentsembetet I nämnda kollegium fortfarande hålles obesatt. Chefen för civildepartementet, statsrådet Bergström, tog sig af detta förslag anledning gifva kamrarne tillkänna, att han, vidhållande förut inom representationen i detta hänseende uttalade grundsatser, ansåg riksdagen icke ega grundlagsenlig rätt att besluta en sådan anslagsnedsättning. Hr stats: rådet stödde denna sin uppfattning på bestämmelserna i regeringsformens 89 3, atti frågor rörande, bland annat, grunderna för alimänna inrättningar af alla slag, riksdagen icke eger makt att besluta annat eller mera, än föreställningar och önskningar, att hos konungen anmälas. Han ansåg nemligen att en vägran af anslaget till aflöning åt presidenten i kommerskollegium skulle medföra en rubbning i de af regeringen bestämda grunderna för en allmän inrättning. Ett riksdagens bifall till ifrågavarande förslag skulle göra en konstitutionel konflikt oundviklig. Hr ci vilministern var åtminstone för sin del besluten, att, om han komme att för K. M:t anmäla ett sådant riksdagens beslut, tillstyrka K. M:t att, utan afseende derpå, anbefalla statskontoret att fortfarande utanordna den summa, hvarom fråga vore. Vi yttrade, att det var oväntadt finna denna principfråga nu ånyo göras till föremål för meningsutbyte, och ännu mer öfverraskande var det att höra vederbörande regeringsledamot öppet gifva tillkänna sin afsigt, att tillstyrka K. M:t att lemna utan afseende ett riksdagens beslut i en statsregleringsfråga. Flerfaldiga, under debatterna flitigt åberopade fall hafva redan inträffat, då riksdagen antingen verkligen beslutit nedsättningar i de ordinarie anslagen, eller då sådant varit föreslaget, och detta har under senare år skett utan att dervid riksdagens befogenhet att fatta sådant beslut blifvit i fråga satt. Ämnet utdebatterades i synnerhet grundligt vid 1869 års riks: dag, då fråga var om nedsättning i det å ordinarie stat uppförda anslaget till durchmarschkostnaden för båtsmän och detta med den märkliga utgång, att jemväl Första kammaren, med en icke obetydlig majoritet (63 röster mot 40), beslöt en ned sättning i det ifrågavarande anslaget. Man gladde sig då i hoppet, att den vigtiga principfrågan vore afgjord och att man icke vidare skulle komma att derom tvista i kamrarne; och under de följande riksdagarne, då anslagsnedsättningar ha varit ifrågasatta, synes nan från alla sidor ha antagit riksdagens befogenhet att besluta dem vara en afgjord sak, så framt derigenom icke tredje mans rätt förnärmades. Visserligen erinra vi oss, att under debatterna vid 1869 års riksdag en skilnad gjordes af åtskillige talare mellan anslag tiillönestater och sådana specialanslag, som det om hvilket då var fråga, och att de funnos, som väl medgåfvo att riksdagen kunde nedsätta anslag at sistnämnda slag, men bestredo dess befogenhet att utan regeringens medgifvande vidtaga nedsättningar i aflöningsstater, uppförda på ordinarie stat; men afseende fästades dervid hufvudsakligen på den kontraktsenliga rätt, som embetsmanna-fullmakten gifver den enskilde, ett förhållande hvarom nu icke kan blifva tal, då för närvarande presidentsembetet i kommerskollegium är oöbesatt. Vi skola emellertid icke nu fördjupa oss i en närmare undersökning af den statsrättsliga frågan; men vi kunna icke underlåta att med anledning af hvad som tilldragit sig i fråga om lönen tillkommerskollegii pre sident, framhålla det anmärkningsvärda deri, att i en fråga der en konungens rådgifvare med så stort eftertryck gifver tillkänna sin åsigt vara, att ett föreliggande förslag är grundlagsstridigt och innefattar ett öfver skridande af riksdagens befogenhet, man icke finner spår till försök att med de medel som riksdagsordningen gifver vid handen förhindra det förment grunälagsstridiga be: slutet att komma till stånd. Ett af två måste vara händelsen: antin gen är förslaget grundlagsstridigt eller äl det det icke. I förra fallet åligger det talmännen at vägra proposition derå Besynnerligt nog blef, trots det myckna talet om förslaget: grundlagsvidrighet, det icke ens yrkadt a dess motståndare, det talmännen skulle vägr att underställa detsamma kamrarnes afgö rande. Hr civilministern sjelf förutsatt tvertom redan från början af sina yttrande li ämnet, att ärendet skulle gå sin gilla gång till gemensam votering. Det förefaller os: dock såsom hade det varit af dom, som del: hr civilministerns åsigter, välbetänkt at söka, såsom ordspråket säger, hellre stämm: i bäcken än i ån; att hellre försöka i grund i Ra AR STI. In Rilk dn fatte