Aftonbladet – 26 mars 1874, sida 2

STOCKHOLM den 26 Mars. I lördagens P.T. läses: Sedan h. exc. justi tiestatsministern Adlercreutz, såsom bekant är, till H. M:t konungen öfverlermnat sin afskedsansökan, lärer H. M:t till presidenten i Svea hofrätt, frih. L. De Geer, med afseende å dennes särskilda ställning till den nuvarande representationen och hans omfattande kännedom om personer och förhållanden inom riksdagen, framställt sin önskan, att friherren måtte emottaga hr Adlerereutz plats inom konungens råd, samt dervid tillika förklarat sig vilja, så vidt möjligt, tillmötesgå de framställningar, hvilka friherren i följd af detta uppdrag kunde finna sig föranlåten att göra. Frih. De Geer skall emellertid hafva afböjt mottagandet af det honom sålunda erbjudna justitiestatsministersembetet. Af detta halfofficiella meddelande får man full bekräftelse derpå, att det varit blott tomt spegelfäkteri, när landtmannapartiets ledare och organer på sednaste tiden velat låta påskina, att de stode i något slags konnivens med frih, De Geer och att man kunde påräkna, att han skulle vara villig att träda i spetsen för en minister, i hvilken några af partiets koryf6er skulle inrymmas tillsammans med några medlemmar af den till färg, hållning och principer alldeles obestämbara och oförklarliga s. k. oppositionen i Första kammaren. Af meddelandet i Posttidningen finner man nemligen, att konungen erbjudit excellensen De Geer så väl att inträda såsom främste ledamot i den nuvarande ministeren som att, i fall han föredroge det, partielt rekonstruera densamma eller att helt och hållet bilda en ny minister; ty annorlunda lärer man väl näppeligen kunna tolka uttrycket att konungen förklarat sig vilja, så vidt möjligt, tillmötesgå de framställningar, hvilka friherren i följd af detta upp drag kunde finna sig föranlåten att göra. Hade det varit den ringaste sanning i det från vissa håll alltjeomnt idisslade påståendet, att frih. De Geer står i spetsen för en oppositionel koalition, som går ut på att aflägsna den nuvarande ministåren, så skulle han utan tvifvel känt sig förpligtad att åtminstone försöka bilda en ny minister, som skulle kunnat utgöra ett uttryck för hvad nämnde opposition vill och åsyftar. Hans vägran i detta fall innebär ett ytterligare bevis, i fall sådant varit af nöden, att när man på ifrågavarande håll velat begagna sig af hans populära namn, så har sådant endast inneburit skryt, skrymteri och falskhet. Särdeles kostligt är det att se, huru Da gens Nyheter ännu i dag helt obesväradt talar om det De Geerska partiet och förklarar anledningen dertill, att frih. De Geer afböjt uppfordringen att bilda en minister, vara den, att nämnde parti icke är fullt sä ker om majoritet i Första kammaren, all denstund detsamma derstädes tappade i voteringen om en skrifvelse till K. M:t om kommerskollegii upphörande med 52 röster emot 56. Som hvar och en vet förfäktade friherre De Geer i denna sak med mycken