Aftonbladet – 24 mars 1874, sida 2

För det närvarande ansåg fadren att Ejnar tillräckligt pliktat för sin ungdomssynd och den unge krigarn hjelpte nu sin far som ingeniör vid dennes stora jernvägsbyggnad, Ejnars åtrå stod emellertid till landtbruket, fadren gillade hans böjelse, och när tillryckligt kapital var samladt, ville far dc son bosätta sig i det kära fosterlan et. Så stodo förhållandena. Det dystra flydda var nästan alldeles förgätet, och Melcher Winke ämnade snart inbetala hela sin skuld till Arthur Blohm. Han beräknade numera endast den sannolika perioden, Dock, spåren efter fordna förvillelser igensopas icke så lätt. Synden liknar manetdjuret; det är ej nog med att undfly djurets brännande, geleartade kropp, hvilken omärkligt och tyst smyger sig på den oförsigtige, man måste också akta sig för minsta bit af dessa afslitna trådar, hvilka borde vara oskadliga — tycker man — då de icke längre tillhöra det väsen, hvilket gaf dem sin eld och glöd. Likaså är det icke tillräckligt att försona ett felsteg genom att ängra och icke förnya det, man måste också taga sig i akt för detta felstegs alla smygande följder. Inga hade haft den finkänsligheten att aldrig med ett enda ord erinra sin ångerfulle make om de excesser han begått i det hemliga spelhuset eller om det förhållande han stått uti till dess brottsliga värdinna. Hon nöjde sig med att draga upp sin lättsinnige make ur dyn; men hon vände sig med vämjelse ifrån den grop, hvarnti han fallit. Kanske bidrog ingenting i så hög grad att stegra Melchers beundran för sin ädla maka som denna heliga renhet hos henne, denna afsky för det osedliga och smutsiga så stor, att den icke ens tillät hennes läppar att orda i ämnet. Man hade gemensamt begrafvit detta dystra minne; men icke ett enda märke fanns på grafvep. Man arbetade endast på att underhålla kärlekens nytända låga genom