den 22 Maj 1865 mäste som ogutiga törima de dävarande konfessionella arne, v nu för riksrådet blifvit förelagda lagar, vilkas uppenbara afsigt är att ställa kyrun i det förfärligaste slafveri till förmån r den verlåsliga makten, tvärtemot vår erres Jesu Kristi gudomliga instiftelse. jelfva lagarne kunna synas präglade af en moderation i jemförelse med de preus: ka, men i sjelfva verket hafva de samma nda och karakter och skola bereda den sterrikiska kyrkan samma fördert. Med jup själssmärta protesterar derför påfven nyo mot konkordatsbrottet, afvisar som eh ignaktig förevändning åberopandet, att kyran blifvit förändrad genom ofelbarhetsförlaringen, och hyser den tillit, att biskoarne skola skydda kyrkans rättigheter. ven vill icke heller afstå från hoppet m en förändring i kejsarens sinnelag och an slutar med detta uttalande: Vi hysa oda förhoppningar på grund af vår käraste on i Kristo, kejsar Frans Josefs fromhet ch tro, och hafva i ett nytt bref besvurit onom, att han icke skall tolerera, att kyran i hans vidsträckta rike prisgifves kt n vanärande träldom och att hans katolska ndersåtar bringas i det största trångmål. )enna påfliga encyclica är naturligtvis öremål för alla de liberala österrikiska idningarnas . kritik. I verkligheten komner den dock icke att utöfva någon verkan, ika litet som biskoparnes beslut att uträda ur riksrådet, om lagen blir antagen ifyen i herrehuset. Man är viss om att cejbaren hvarken skall låta påverka sig at åfvens hotelser eller af hans smicker, och lenna åsigt bestyrkes deraf, att kejsaren medelbart efter mottagandet af påfvens oref öfverlemnade det till ministeren, för utt denna skulle besvara detsamma, Biskoarne infunno sig nästan mangrannti herre: huset den 17 dennes och aflemnade en förklaring, i hvilken de säga sig vidhålla konkordatets rättsgiltighet och tillkännagifva, att de skola deltaga i den allmänna debatten om de kyrko-politiska lagarne, men icke i den speciella. Emellertid rustar sig det katolska presterskapet till strid och tillkännagifver detta öppet och oförblommeradt, på samma gång dess tidningar föra det mest arroganta språk. Sålund innehåller t. ex. det ultramontana Vaterla följande yttranden: Regeringen skall för framtiden icke kunna pästå, att det icke är fråga om en strid med kyrkan. Alla dylika undflykter har encyclikan bestämdt omöjliggjort. Kejsaren vet nu, att han genom att sanxtionera de förelagda lagarne skall börja striden med kyrkan. Victor Emanuel har gjort det för att förskaffa sig det tvifvelaktiga berömmet att hafva förenat Italien, Kejsar Wilhelm bår utkastat mot påtven, sklunda mot kyrkan, stridshandsken, derför att han uppträder som förkämpe för protestantismen. Också till kejsar Wilhelm har Pius IX sändt en skrifvelse, som besvarades på det kända sättet. Men kejsar Frans Josef är en katolsk furste. Han kan derför icke gifva ett dylikt svar. Om kejsaren än icke är besluten att som Ferdinand II kämpa för katolska kyrkan i närmaste förening med den heliga apostoliska stolen, om Hans Majestät än ville betrakta kejsar Josef IT:s egg jr som bestämmande för sig, så skulle det påståendet, att den apostoliske kejsaren och konungen skulle bafvai sinnet att likasom prostestanten Wilhelm I upphäfva sig till uppenbar fiende mot sin kyri dock vara så skändligt och oberättigadt, att man icke utan den djupaste harm kan tillbakavisa det. Österrikiska regeringen tyckes dock ej vilja låta skrämma sig af starka utlåtelser. I deputeradekammaren har den första af de kyrkopolitiska lagarne blifvit antagen, och man: har derefter diskuterat den andra af dem, som angår prebendenas bidrag till religionsfonden, och hvilken ätven blifvit antagen. I Preussen antager striden mot det katolska presterskapet för hvarje dag allt större dimensioner och nästan dagligen berättas om nya domfällanden, rättegångar och häktningar af högre och lägre andlige, som icke vilja böja sig under de kyrkopolitiska lagarne. I Elsass-Lothringen ha nyligen 19 prester från kretsen ChateauSalm blifvit stämda till domstol, derför att de uppläst biskopens af Nancy herdabref; fem blefvo frikända, tre dömdes till åtta dagars arrest och elfva till fjorton dagars fängelsestraff, I provinsen Westfalen ha ktskilliga adliga damer blifvit stämda till domstol derför att de afpifvit en tillgifvenhetsadress till biskopen af Minster. Rätt mycket uppseende bar i Berlin blifvit väckt genom ett tryckfribetsmål mot den ultramontana tidningen Germanias hufvudredaktör och mot författaren till en 8erie artiklar öfver Lamarmoras bekanta verk. I den sista af dessa artiklar hade blifvit antydt, att Bismarck 1866 ända till lsista ögonblicket på ett lömskt sätt hade fört österrikiska sändebudet grefve Carolyi bakom ljuset; författaren hade kallat riks Tkansleren en intrigant och en äfventyrare, Isom låg i maskopi med Garibaldi och dylika dubiösa personer, samt yttrat att Bismarcks Tbela statskonst bestod uti att genom lömska I påhitt narra sina motståndare att begagna diplomatiska äfventyrare till diplomatiska I bemedlare och att öfverlista sina motstånIdare genom alla tänkbara medel. StatsI prokuratorn framhöll, att Lamarmora geInom sin obegränsade fåfänga och afund mot I Bismarck hade låtit förleda sig till offentliggörandet af den bekanta skriften och hänvisade till dess fullständiga vederläglgande genom Bismarcks bekanta förklaringar. Domstolen dömde redaktören till en af 100 thir och författaren till två rs fängelse. Den 15 dennes egde i Hyde Park i LonIdon ett stort möte rum till förmån för de häktade fenierne. Deltagarne, som uppgingo till fem tusen personer, samlade sig omkring det stora reformträdet och här Åslöt sig till dem en Bhörarskara af minst ; 15,000 personer. En man vid namn Doherty, n sekreterare vid en nykterhetsförening, förde Jordet. Han tadlade i starka uttryck Glad