IVIRe DAUN UTIIV UCIIUVE IUISPLYVARUUD UTV ke sällan. Skulle åter försöken ötvertaas af on skiljedomstol, så sloge det ej fel, lde tt man finge sö den sysselsatt att skrifvalne ing protokoller medan kanonerna dånadelat å slagfälten, Ett slående exempelpå vaniakten af diplomatisk bemedling anfördes sammanhang härmed. En under makteras garanti tillsatt furste i Donaufurstenömena förjagades derifrån och en annan aldes i hans ställe, Makterna protesteade, och den nyvalde fursten — regerar n i dag. K. M:ts regering hade för öfrigt, uppyste h. exe., ieke uraktlåtit att gå i den nskade riktningen då tillfälle dertill erjadit sig. I en 1868 afsluten traktat heer det, att om emellan de höga kontraheande makterna skulle uppstå någon fråga, om ej kan biläggas genom vänskaplig, dilomatisk underhandling eller skriftvexling, ir öfverenskommet, att frågan eller tvistigweten skall hänskjutas till afdömande afen vänskaplig, neutral makt. Det vore visjerligen ej mycken anledning, tillade hb. xc, att tvist skall uppkomma med den nakt, hvarom här vore fråga, ty traktaten ir afsluten mellan H. M:t konungen af Sverige och Norge och H. M:t öfverkonunyen af — Siam; men den visade likväl rezeringens benägenhet att göra hvad hon kan i ksyftad riktning. Hvad som icke hade lyckats för -hr He: ling logiska skärpa och exe, Björnstjernas lräpande sarkasmer, nemligen att öfvertyga majoriteten om olämpligheten att antaga ett förslag sådant som det föreliggande, det lyckades icke heller hr Kolmodins glödande värma och gnistrande yvickhet. Det.vore, sade bland annat denne talare, både beqvämt, behagligt och billigt om man kunde få stryka ut! fjerde och femte hufvudtitlarne mot det att man för 40 å 50,000 rår hölle ett par nämndemän i Frankfurt eller annorstädes; och man kunde nog bättre använda millionerna än till att bygga monitorer, ty vackrare fartyg funnes onekligen; men vår tid vore dock icke lämplig att framkomma med förslag, sådana som det föreliggande. Blodiga krig ha lemnat i sina spår hämndkänsla och nationalhat; en hel nation fostras i denna stund till hämnd, och en annan nation ser det och bereder sig att möta faran. Det vore icke i en sådan tid man kunde med hopp om någon påföljd sätta sig ned och skrifva utslag på så och så många ark. För sin del ville hr Kolmodin ej vara med om opinionsyttringar, der alla förutsättningar för. realiserandet saknades. Och för öfrigt, buru långt skulle den internationella domstolens befogenhet sträcka sig? Skulle den sträcka sig äfven till de inbör des krigen. Om dem hade blifvit sagdt, att de vore de bästa af alla krig, emedan vid dem penningarne stannade inom landet. Skulle nu domstolen, med tillämpning af denna grundsats, låta de inbördes krigen ha sin gång, eller skulle den inskrida för att slita tvisten t. ex. mellan Spaniens carlister, intransigentes, republikaner och hvad de allt heta? Men om nu dessa icke brydde sig om hennes utslag, skulle kon då, för att bringa dem till reson, sända dit ea armå, till hvilken äfven vi, såsom första upphofsmän till domstolen, naturligtvis skulle lemna en kontingent af en flotta och en armekår? Vi kunde på det sättet få det uppbyggliga skådespelet af ett allmänt verldskrig för den eviga fredens skull! Att kammaren skulle, såsom en talare på motsidan hade sagt, bifalla förslaget för att ådagalägga sina fredliga tänkesätt, ansåg hr Kolmodin äfven alldeles öfverflödigt. Väl hade för länge sedan en betänklig opinionsyttring egt rum inom riksdagen, men sedan dess ha vi, sade talaren, länge och väl diskuterat om ordnandet af vårt försvar och afslagit allt som blifvit föreslaget, samt derpå rest hem i lugn och ro, så att nog hade viådagalagt vär fredskärlek. För sin del trodde dock talaren, att vi skulle än bättre visa att vi vilja hålla fred och att vi jemväl skulle kunna något litet imponera på våra grannars fredskärlek om så behöfdes, derigenom att vi rustade oss för att kraftigt försvara oss mot hveni det vara månde som vill störa vår fred. På motsidan, d. v. s. bland motionärens anhängare, hade man, förutom det nämnda begäret att visa sina fredliga tänkesätt, föga eller icke något annat att andraga, än att om motionens syfte vore godt, så fuannes ju ingen anledning hvarför man icke skulle bifalla den. Exec. Björnstjernas anmärkning, att det funnes mycket som vore önskvärdt, t. ex. att gudsfruktan, sedlighet och dygd måtte blifva spridda i verlden, men som derför icke utgjorde lämpliga föremål för riksdagens skrifvelser till K. M:t, framhölls fruktlöst mot detta kärnargument. Den ende på denna sida, som visade sig ha senterat hvad som af motståndarne blifvit anfördt, var hr Ola Andersson i Nordanå, som med anledning af antyd ningarne derom, att man ville opinera för freden derför att man ej ville göra några l uppoffringar för försvaret, fann sig böra l försäkra att det nog skulle befinnas att man ville göra sådana uppoffringar, då ett förslag med rimliga fordringar framträdde. I Nämna vi för öfrigt, att ett par talare såsom skäl för sitt votum anförde — beslut vid folkmöten inom deras kommittentskap, ha vi redogjort för allt väsentligt som under öfverläggningen förekom, och anmärka -Tendast till slut, såsom betecknande nog, latt landtmanvapartiets förnämsta ledare af I herremannaklassen denna afton försigtigt Thöllo sig aflägsnade från stridsfältet. De ville, synes det, icke vara med om att kompromettera sig och kammaren, men de hade Jicke heller mod att uppträda emot ett förslag, som man inom de djupa lederna beÅIslutit att votera. Anmärkningsvärdt var ock, att icke så få af öfriga ledamöter, som kunnat väntas skola ha hjelpt till att afstyra lantagandet af ett förslag som detta, saknades på sina platser vid voteringen. Ensamt på Stockholmsbänken saknade vi sålunda hrr Bergström, Lindmark och Östergren. Franska nationalförsamlingens möte förliden onsdag, detta med så mycken spänning motsedda möte, då yttersta vensterns motion om mairelagen eller rättare om mi: Tnisterens inre politik skulle framtällas, bi