Aftonbladet – 21 mars 1874, sida 3

modren utstakat för honom. Han syntes mindre ofta på sitt kontor än förr, men var så mycket ifrigare kommunalman och väckte snart uppmärksamhet för sin rediga och vältaliga framställning, sin säkra inblick i en mängd förhållanden. För att godtgöra hvad han försummade af sina egna angelägenheter började han på nytt hängifva sig åt sin förra djerfhet. Själen i en mängd nya företag, beundrades han allmänt för sin förmåga att räcka till för allt. Förtroendet steg emellertid i jewmnhöjd med det anseende för stadga i sitt enskilda lif och soliditet i sina affärer, som kommit honom till del, och då Melcher öppnade en sorts bankrörelse af mera privat natur, skyndade man från alla båll att sätta in sina pengar hos den solide köpmannen. De små kapitalisterna isynnerhet, bandtverkare och män af folket, tyckte icke att de kunde säkrare placera sina pengar än hos den man, som så enkändt nitälskade för arbetarne och de fattiga. Bankrörelsen hade dessutom icke vid denna tidpunkt inträdt i sin nuvarande guldålder. Melcher Winke afvisade många, för att icke bli alltför mycket öfverlupen, och det ansågs inom kort nästan som en gunst att få sina pengar insattå hos den populäre och rike konsuln. Vi skulle göra Melcher orätt, om vi misstänkte hans redbarhet under dessa rika tillflöden. Han hade visserligen slagit in på jen ny bana, alltefter det olycksaliga samtalet med medren, men det sträfvande till förbättring, som under Violas farliga sjukdom började omgestalta hans inre varelse, hade ännu icke upphört att inspirera honom, och i hans äregirighet låg dessutom på samma gång en åtrå att kunna uträtta något verkligt godt för samhället.