Aftonbladet – 21 mars 1874, sida 2

IOF ävL SUBUM OPIUM MVYPARMAS ff AA a deln. Men hvaraf består denna intorkade växtsaft? Förf. framhåller, att det ej är ett enkelt, utan tvärtom ett i hög grad sammansatt ämne, hvarur kemien under de 8enare årtiondena lyckats framtrolla en bel rad af vigtiga beständsdelar, företrädesvis alkaloider eller växtbaser, bland hvilka det allom bekanta morfinet eger den största betydelsen för menskligheten. Ett af de öfriga ämnena, thehainet är deremot ett farligt gift, i det att det orsakar stelkramp på samma sätt som strykpinet i räfkakorna; lyckligtvis finnes thebainet, dock i mycket ringa mängd uti opium; ex annan af be ständsdelarne båstadkommer kräkning o. s. v. Förf. ger derefter en särdeles kla? och lärorik framställning af opiets inverkan på organismen, framhållande huru olika denna inverkan är alltefter den gifna dosens stotlek; i stor dos är det som bekant högligert giltigt, ja dödande. Han skildrar för 058 detta medels inverkan på de olika organex och organsystemen i vår kropp, vå bjärnam och nervsystemet, på matsmältni1gsorganen, hjertat och bloåkärlssysten et, a41ningsorganen; vidare dess betydelse ärven i vissa febrar och inflamatoriska tillstånd 0 8. V. Denna kännedom om opiete verkningar har man dock ej länge haft. Förf. visar 088 genom en för icke-fackmän kanske väl utförlig skildring ur läkekonstens historia huva vexlande, ja för vår tids ryktrare uppfattning ofta oförklarliga de förgångna århundradenas åsigter om opiets inflytande på organismen varit, Kunskapen om opium, dess sammansättning och verkningar samt dess betydelse såsom läkemedel är derför äfven en frukt af vår tids rastlösa och kritiska forskning och nu hafva kemien och fygiologien i samband med-medicinen för alla tider befästat opiets betydelse och stora värde för menskligheten. Men opium kan, såsom nämndes, i större dos äfven kstadkomma förgiftning; genom lämpliga medel, t. ex. starkt kaffe m. m. i tid använda, kan denna häfvas. Särskildt påpekas äfven individualitetens inflytande på verkan opium. Derefter ger förf. en särdeles intressant skildring af opiets bruk såsom njutningsmedel, i det han redogör för oniumrökningen bland Kinas befolkning och opixmätandet i Ostindien och Persien. De faser väckande beskrifningar, som hittills varit gängse synnerligen beträffande utbredningen af opiumrökningen i Kina visar förf. på grund af nyaste trovärdiga underrättelser lyckligtvis vara alldeles öfverdrifna. Detta hindrar dock ej att ett omåttligt bruk af detta medel är ganska allmänt, och säkerligen äro i Orienten flere millioner menniskor hemfallna åt dess förfärliga och ohejdbara följder. Äfven i Europa och Förenta Staterna förekommer och tilliager, sorgligt nog, missbruket af opium såsom njutningsmedel. Detta mäktiga ämnes rätta väleignelserika bruk ligger emellertid, i allmänhet taget, så nära dess olyckebringande misbruk att gränsen mellan dem ofta är svår att finna. Man bör derför aldrig i okunnigt öfverdåd sjelfrådigt använda det. Endast i den erfarneg, i läkarens hand kam denna Skaparens synnerliga gåfva åt den lidande menskligheten såsom de gamle kallade den, blifva lifvets säkra ankare, då det åter i den oerfarnes lätt kan blifva Karons färja till dödens rike. Förf. ger derefter en pikant skildring af haschisch (at hampväxten), dess verkningar och användning såsom läkeoch njutningsmedel; vVidare at bolmörten, af spikklubba, belladonna. Hvar och en af dessa växter och de af dem beredda läkemedel spelar en mer eller mindre stor roll i medicinen, och en när mare kännedom om dem bör ock för en hvar vara af stort intresse. Vi hembära derför professor Sandahl vår tack för den sakrika framställning han gifvit af alla dessa för menskligheten så vigtiga smärtstillande och sömngifvande medel, hvilka växtriket gifmildt skänker. Om ,förklådnad och andra inom djurriket förekommande former af skyddande likhete efter Alfred R. Wallace. Ur vår tids forskning AZ 7, Den framställning, hvilken döljer sig usder denvid första påseende något svårbegripliga titeln, är, såsom red. angifver en bearbetad öfversättning af den engelske resenären och naturforskaren Wallaces ryktbara arbete med ett ungefär motsvarande namn. Vid en närmare bekantskap med dess lockande innehåll blir man med eller mot sin vilja slagen med häpnad öfver de nya inblickar förf. dels med stöd af egna rön, dels efter den bekante naturforskaren Bates m. fl. skildringar, gifver oss i flere förr så godt som okända naturlagar. Han visar oss att det mycket ofta i jordens olika trakter råder en öfverensstämmelse mellan djurens färg och de dem vanligen omgifvande föremålen att t. ex. öknens djur (lejonet, antilopen, nästan alla derstädes förekommande fåglar, ormar, ödlor) hafva ökensandens färger, att polarländernpas djur, (isbjörnem fjellräfven, fåglarne) åter äro hvita sksom dessa nejders snöfält, att helt gröna djur i mängd finnas i tropikernas evigt grönskande skogar o. s8 v. Från insektverlden skildrar han för oss ännu underbarare förhållanden. Det finnes en mängd sådana djur, som till förvillande grad likna de naturföremål bland hvilka de pläga vistas; en del af dem se alldeles ut som trädens bark, andra såsom stenarnas lafvar, markens sand och jord; andra likna glänsande daggdroppar nedfallna på bladen o. s. V. Andra de s. k. vandrande bladen bära utskott eller ryggbetäckningar fullkomligt lika gröna blad. En del fjärilar åter se alldeles ut som vissna löf, när de slagit sig ned på en buskes grenar, så att det är omöjligt att upptäcka dem bland degs bladverk. — Bland de besynnerligaste äro de vandrande pinnarne, ett slags insekter, hvilka äro så fullkomligt lika qvarteslånga döda trädpinnar, att Wallace, då han vandrade i Borneos skogar, gjorde sig till vana att vidröra hvarje misstänkt pinne som han såg ligga bland buskarnas blad, emedan detta var det enda sättet att skilja de lefvande pinnarne från verkliga pinnar. Men hvaraf härröra alla dessa underbara likheter? Hvilket ändamål har naturen med dem? Förf. ger oss en särdeles snillrik och tilltalande förklaring öfver dessa s. k. skyddande likheter och skildrar för oss det sätt, hvarpå de kunna hafva uppstått. Men det är ej nog med dessa märkliga företeelser; det finnes i djurverlden äfven ett annat slag af sådana, hvilka i fullt lika hög grad böra väcka svår häpnad, nemligen de under namnet förklädnad inbegripne. Redan länge hafva naturforskarne iakttagit att vissa djur dels till form, dels till färg i hög grad likna andra djur med hvilka de eljest ej hafva någon slägtskap. Man har betraktat dessa fall såsom besynnerliga analogier såsom naturens nycker, tillkomna af slump utan egentlig orsak och utan ändamål. Författaren ger os8 en skildring af några bland de märkligaste af dessa företeelser. Han visar oss huru åtskilliga slags fjärilar aflagt sitt slägtes vanliga drägt och liksom klädt ut sig till likhet med andra helt skilda fjärilarter. Andra färilar likna bin, eller getingar, eller humlor. Ibland är det skalbaggar som likna vespor. Tbland åter