Aftonbladet – 20 mars 1874, sida 2

VINGLAREN.) —I BERÄTTELSE Ar JOIHAN JOLIN. Mellan assessorskan ech Inga hade städse varit ett tungt och spändt förhållande. Den unga makan hade bjudit hela sitt kärleksfulla hjerta åt den nya modren, men endagt mottagit denna afmätta vänlighet, som mera kyler än värmer. Inga hade derför dragit sig tillbaka och sökt genom en ständig uppmärksamhet på sig sjelf undvika alla konflikter; assessorskan å sin sida lefde nästan uteslutande i sin lilla våning eller hos sina umgängesvänner och syntes merendels aldrig till annat än vid de gemensamma måltiderna. Önskade hon samtal med sin son, skedde det merendels i enrum med honom. Sin svärdotter behandlade hon med en viss öfverlägsenhet, ehuru hon inom sig nödgades erkänna, att den forna bergsmansflickan alldeles försvunnit, och att Inga genom sin ovanliga bildning, beläsenhet och verldsvana kunde tjena som ett mönster för nutidens förnämligare köpmansfruar. Assessorskan kunde omöjligen förlåta sin son, att han började hushålla, göra sig qvitt ekipage med dithörande öfverflödsutgifter och uppträda som en borgare af medelklasgen. Hon var nära att dåna vid underrättelsen att Melcher uthyrt en del af sin vå ning två trappor upp och angränsande till assessorskans egna rum. Ack, det hade ju varit för henne en sådan nödvändig mnjutning att slå upp dörrarna i sina rum och göra siva promenader i praktvåningen der uppe, hvilken egentligen endast begagnades vid större fester; det hade varit en sådan fröjd att kunna bjuda sin vän statsrådinnan 4) Se ÅA. B n:r 25—86, 88, 40—42, 44—48, 50, 52—54, 56—60, 62—64.