ren gåfvo med uppräckta händer den äskade köpesumman, Så förflöt det första lyckosamma året af Melcher Winkes affärslif efter skilsmessan från Arthur Blubm, och allting artade sig till fortfarande framgångar. Man hade fröjdat sig åt ett par bref från Indien, och Viola hade jublat åt sin präktiga docka. Arthur Blubhm arbetade ifrigt såsom förut med nya jernvägsanläggningar, och man hade i Melchers familj med öppna armar mottagit kadetten och den snart blifvande underlöjtnanten — Ejnar Bluhm, Ejnar Bluhm var en högst intagande ung man med ett par stora själfulla ögon och en hög, smärt, axelbred figur, liknande fadrens, men med ansigtshy, som erinrade om hans ursprung på mödernet. Hans hurtiga, glada och lifliga väsende verkade alltid såsom ett friskt källsprång i den stilla familjekretsen, på samma gång hans barnslighet vitnade om ett rent och ogrumladt hjerta. Viola, som fyllt sitt trettonde år och som med hjertängslan började tänka på att hon snart var stora flickan, tycktes med ökad kärlek omfatta sitt dockskåp, just derför att hon så snart skulle skiljas från det. Hon hade eget nog i Ejnar en den allraangenämaste lekkamrat, och den unga krigaren kunde under sina feriestunder hela timmar ha roligt med sin nya väninna af att leka främmande i dockskåpet. Man uppförde långa scener tillsammans, improviserade för tillfället, och man uppbjöd å ömse sidor hela sin späda verldserfarenhet för att låta dockan från Indien, representerad af Viola, få europeisk bildning och hålla salongskonversation med sin sällskapsdam, representerad af Ejnar, Inga lyssnade med den lyckliga modrens förtjusning till jollret mellan de unga två, och Melcher yttrade skämtsamt till Ejnar att ingenting polerar och förädlar så en ung krigaro som umgänget med bildade damer, uppträdde de också ien dockas skepnad,