VINGLAREN.) BERÄTTELSE AF JOHAN JOLIN. Melcher läste högt för sina fruntimme de långa vintervällarne eller mucicerade tillsamman med sin hustru, medan Viola från sin sjuksäng ropade sina uppmuntrande tack eller bravo. När hon sedan fick lemna sjukrummet och göra sina promenader i våningen var den öfverlycklige fadern hennes trogna stöd och kavaljer, som hittade på tusen små öfverraskningar för att bevisa sin ömhet. Än var deten tjusande tableau vivant, artistiskt anordnad af honom sjelt än en qvartett messingsinstrumenter, som från nedra våningen utförde Violas älsklingsstycken — ty Viola afgudade musik, och särskildt fjerran hornmusik på sjön en sommarafton — än var den friska, doftande blommor, hvilka i det lilla vinterträdgården, som stötte till stora salongen, mottogo den sjuka med vårhelsningar. Det var rörande att se all denna fadrens uppmärksamhet. Ja, det föreföll Inga stundom som om olyckan med Viola öppnat en ny ren källåder, hittills förqväfd af dåliga lidelser i Melchers bröst. Också tycktes himlen sjelf med blida ögon se den ÄAngerfulles omvändelse. Lyckan gynnade alla hans företag, och en vacker dag inrapporterade en af grufingeniörerna på hans ännu oförsålda stora bruksegendom att ett betydande nytt malmstreck blifvit funnet och som gat de allrarikaste löften. Melcher skyndade att befria sig från den egendom, som kostat honom så många bekymmer, och de länge tvekande engelsmän) Se A. B n:r 25—86. 88,.40—42, 44—48, 50, 52—54, 56—60, 62 och 63.