Ända från gossåren, då assessorskan var husets egentliga herre och sin mans fullkomliga beherrskare, hade Melcher hyst denna sonliga fruktan på samma gång som kärlek och blickat upp till sin mor såsom till ett öfverlägset väsende, hvilket visste råd och hjelp för allt. Assessorn vågade aldrig göra en affär utan samråd med sin hustru, och vid sina snedsprång under pojkåren bäfvade Melcher aldrig för fadern, men alltid för modren. Sällan har den son, som ärat och älskat sin moder, icke tillika varit en utmärkt mam och menniska i andra afseenden. Också finnes det väl ingen jordisk varelsetill bvilken vi stå i sådan tacksamhetsskuld som till en moder. Hvad äro en faders arbete och tankeansträngningar för familjens väl mot en moderg alltuppoffrande, ständigt vakande kärlek; hvilken förmår räkna timmar af oro och ängslan i hesnes ömma bröst eller de tusende små bevis, med hvilka hon talar om sin fröjd öfver sitt barns tillvaro och välbefinnande. En älskande och tacksam gon är derför endast en redbar gäldenär, som känner sin skuld och aktar på att afbetala åtminstone en del af den, då ban omöjligen förmår gälda den i sin helhet. Dock, osällt det barn, som har en ovärdig moder, men som icke vill eller mäktar slita ur sitt bröst den första känsla naturen deruti nedlagt, utan står der tvekande och bäfvande inför det menskliga väsen, som borde vara sin afkomlings mönsterbild. Melcher Winke hade visserligen med sitt förändrade lefnadssätt och efter den seger Inga vunnit öfver sin make börjat få öppna ögon för sin mors svagheter; men vVanans makt och den sonliga hängitvenheten voro ännu så starka, att han blundade för modrens fel, för att endast se hennes kärlek så mycket klarare, då han ånyo öppnade ögenen. (Forts.)