ruinerande lyx och inskränkte sin tjenstepersonal; alla fröjdade sig, alla — utom en. Inga hade återfått helsans rosor med de husmoderbestyr, som hon numera efter hushållerskans afskedande sjelf öfvertagit. Hen sporde icke längre sin makes med wmisstänksam oro huru han skötte sina affärer eller huru han efter bruksegendomens för säljning placerat de summor, tillhörande mor Ingrid och Viola, hvilka Inga antagit vara i densamma intecknade. Förtroendet hade äterkommit, likt solen, som genombryter de tunga höstmolnen, spridande sitt fridfulla skimmer öfver Melchers hela hus och alla hans företag. Ärade läsare! Borde vi icke bär låta ridån falla för det lilla familjedramat, sedan vi först låtit Melcher sammanspara och betala sin skuld till Arthur och sedan Viola och Ejnar växa upp till två skickliga landtbrukare, hvilka slutligen, manade af kärlekens gud, förena sina öden och välskötta gårdar? Jo, om vi icke efterfikade något annat än en viss sorts romapläsare, eller ett det lyckligaste slut i veriden på en berättelse. Men vi få icke glömma att straffets demon hittills varit alltför mild mot den brottslige, att hans felsteg skulle vara fullkomligt försonade, och vi få icke glömma, att i den från lastens bana återvändande vinglarens hem gömde sig bland penaterna en ond genious i den falska skruden af modersömhet och oegennytta; och fåfängans offer, som ännu icke af nägon ödets straffdom blifvit förbättradt och som endast rufvade på tillfälle att fortfarande utöfva sin myndighet öfver en son, hvilken bland sina många svagheter hade en, den förlätligaste af dem alla — den nemligen att älska sin mor under fullkomlig blindhet för hennes mindre älskvärda sidor. Naturens röst och ännu mera vanans makt gjorde att den sjelfsvåldige Melcher, som icke gerna böjde sin vilja för nägon, nästan bäfvade för atticke följa sin moders råd och vinkar.