Ja, vet lilla pappa, återtog Viola, i de: hon fortfarande bemödade sig uttrycka sig så vältaligt som möjligt, ingen glädje på jorden kan jemföras med den att få um gås dagligen och stundligen med Guds herr liga natur och att få hjelpa vår Herre med hans skapelse. Att se hur en blomma elle: ett fruktträd, som jag sjelf planterat, växel upp, att se guldgula skördar bölja, der jag sått de små sädeskornen; att se — Ått se grisarna, som jag varit god vän med, bli stora svin; kalfvarne, hvilka jag dansat kadrilj med, ledas som gödda oxal till slagtarbänken; bondgossarne, jag tala förstånd med, tumla som berusade drängal i diket med mina spanmålslass; — ack, hvilk: fröjder och hvilka ljufva bekymmer! hå nade den oförbätterlige fadern, i det hal återtog läsningen af sin tidning. Men då teet litet senare serverades, fortsatt han sitt skämt med favoriten och frågad om patron Viola på Tokarsnäs i Galning socken af Dårhus härad kunde bjuda ho nom litet mera grädde. Ja, vänta mig, hr konsul Smädelin, skrat tade Viola, när jag en vacker dag köpt mi egen gård och lefver ogift som ett myndig och sjelfrådigt fruntimmer och traktera! min lilla mamma och pappa med grädda si tjock som smör från min egen mjölkkam mare och efter mina egna prisbelönta kos sor, så fina som hoffröknar; vänta mig, di är det min tid att hämnas allt hån ocl gyckel. Under liknande glada och fridfulla familje gcener förflöt de timmar Melcher hade ledig från sina trägna affärsgöromål. Hvarkel assessorskan, mor Ingrid eller Kajsa Adle hade haft minsta aning om de upprörand scener, som förefallit mellan de nu så lyck liga makarne, eller om vådan af Melche Winkes ekonomiska ställning. Alla bevitnade deremot med innerligast glädje den förändring, som försiggått me husfaderns hela personlighet och gillade de förståndiga sätt, hvarpå han aflägsnade al