Pappa kan inte tro hvad Ejnar förstår att föra för ett fint och elegant fruntimmersspråk såsom min dockas sällskapsdam. Han talar precis som en hoffröken. Också öfva vi oss alla dar i att uttrycka oss vackert och städadt. Då man har lyckan att vara i sällskap med en sådan tant, som tant Inga och sådana damer som hennes omgifning, fru assessorskan och mademoiselle Briquet, svarade Ejnar med ridderlig artighet, så behöfver man bara lyssna och lära sig en lexa, för att spela rollen af hoffröken. Inga rodnade för benämningen tant från den högväxta adertonåringen, men Melcher hade så velat, och hans fru började med en lätt suck efterräkna sin höga ålder at trettioett år, hvilka dock hvarje ärlig spegel nekade att attestera. Assessorskan återigen fägnade sig i smyg åt att hennes mans sonson icke vanslägtades och hon tyckte redan att en flik af excellensen stack fram hos den unga martissonen, Melcher hade nemligen icke ännu upplyst henne om sanna förhållandet med Arthurs stamtafla. Nå, min kära Ejnars, tog Melcher till orda, der han, lutad i en beqväm emmastol, studerade Times, medan två af hans nyss så beprisade damer sydde, hans fru mor lade patience och de båda unga fortfarande spelade sina små komedier inom dockornas verld. Hvad tänker du egentligen bli med tiden, när du slutat som sällskapsdam och tagit din officersexamen? Officernaturligtvis,svarade Ejnar skämtsamt, men i främsta rummet landtbrukare, Min far gillar min framtidsplan. Landtbrukare! Ack, pappa! Jag vill ju också bli landtbrukare eller landtbrukerska, hur det nu skulle heta, utropade Viola, i det hon slog igen dörrarne till dockskåpet och satte sig — numera fullkomligt åter ställd — med favoritens vanliga skalkaktighet i fadrens knä. Lilla toka, replikerade Melcher Winke, medan han sakta kysste och smekte hen