kända. Om en invandring söderifrån skett vid tiden för de dithörande fornsakernas nedsänkande i sjöarne, hafva invandrarne till Norden fört med sig runorna, hvilkajs säledes äro äldre än 3:dje århundradet efter Kristus. Den på Röks kyrkogård i Östergötland befintliga runstenen är märkvärdig, emedan den eger den längsta hos oss kända runinskriften, hvilken dessutom består af både äldre och yngre runor. Den under äldre jernåldern så lifliga för-4 vindelsen mellan Norden och romerska väldet afbröts eller åtminstone i hög gradijl stördes genom de af hunnerna framkallade folkvandringarna, och i denna omständighet dör förklaringen sökas på frånvaron af ronerska mynt från 3:dje och 4:de seklet i le nordiska fynden. Sedan Italien blifvitl! öfversvämmadt af barbarerna, fann den gamla civilisationen en ostörd fristad i östromerska riket, och en synnerligen liflig förbindelse med Konstantinopel och under-ls7 tydande länder trädde nu i stället för den förra med romerska riket, De tydligaste vitnesbörden härom äro de byzantinska zuldmynt (solidi) från 5:te ärhundradet, hvilka till ett antal af mer än 200 anträf:ats på Bornholm, Gotland och framför allt oå Öland, men endast fåtaligt i Danmark och intet enda i Norge. Dr Hildebrand har fäst uppmärksamheten på, att kejsar Anastasii mynt alldeles saknag på Öland, men deremot träffas på andra ställen i Sverige; kanske har förbindelsen med Öland varit afbrouten kring är 500 efter Kristus, men ännu har — menade dr Montelius — icke oågon tillfredsställande förklaring lemnats på nyssnämnda egendomliga förhöllande. Denna från Konstantinopel utgående guldström är af så mycket större betydelse, som största delen af de ytterst präktiga guldsmycken, hvarpå fynden frän jernålderne nidt äro så rika, antingen hafva åtföljt mynten söderifrån eller ock blifvit här förfärdigade af nedsmälta mynt. Källan till denna guldström är sannolikt : den skatt i guld, som flere af de östromerska kejsarne — just desamme, hvilkas namn återfinnas på de i Norden anträffade mynten — nödgades erlägga tlll göterna vid Donau. Utefter de stora flodernas, isynoerhet Weichselns, dalar uti Polen och Tysk!and samt genom de der boende, med göterna beslägtade stammarne sökte guldskatterna sig väg till Östersjöns kuster. Biskop Jordanes i Ravenna, sjelf en göt, omtalar ön Scanzia såsom belägen midt för Weichselns mynning och gifver dermed en antydan om den vanliga handelsvägen atefter Weichselns lopp. Vi ega i vårt Nationalmuseum många dyrbara smycken från jernklderns midt, hvaribland ringar af att par skålpunds vigt, hvilka visa ymnigheten af guld under denna tidi vårt land. En af de största guldskatter, man fannit i Earopa, är den vid Thureholm nära Trosa är 1774 anträffade. Sammanlagda värdet deraf var 30,000 rdr rmt och vigten 29 skålpund; man förvarar af detta fynd i Nationalmuseum en halsring af fint guld, vägande 2!3 skålpund, och beslag till ett svärd. Dersammastädes förvaras äfven de dyrbaraste guldsmycken från denna tid, som man funnit i Norden; de utgöras af trenne breda halsringar, sammansatta af flere öfver hvarandra liggande runda rör, prydda med ytterst fina filigranornament (pålödda trådar aller korn af guld eller silfver) och andra pålagda prydnader. I Vestergötland äro tvenne af dessa halssmycken anträffade och det tredje på Öland; intet dylikt är kändt från något annat land. En afbildning i naturlig storlek af en bland dessa ringar, hvilken väger 1!2 skålpund, förevisades. Oafgjordt är, om de äro af nordiskt eller ut-: ländskt arbete. Kanske äro två af fråmmande och den tredje af inhemsk tillverkning. Äfven andra ringar, ehuru ej så dyrbara, då de icke äro ensamma i sitt slag, äro funna i Sverige, Danmark och Tyskland, och med stöd af de på sistnämnda ställen anträffade har man hänfört Thureholmstyndet till 5:te ärhundradet eller så omkring. Som inhemskt prägladt mynt ej fanns under denna period i Sverige, begagnade man vid betalning guld efter vigt, minnen härat: äro de hog oss ofta anträffade, större eller mindre, släta, spiralformiga guldringar, hvilka ej sällan äro afhuggna i ena ändan oller i båda. : De hos oss ej sällsynta, utom Norden endast tillfälligtvis förekommande, guldbrakteaterna, hvilka väl buros som prydnader afl. hvem som hade råd dertill, hänföra sig äfven till denna period. De böra ingalunda betraktas som nägra slags belöningar, ty stundom hittas flere på samma ställe tillsammans med perlor, hvilka väl sutit mellan brakteaterna på ett snöre för att hindra dem att falla ihop. Ej sällan föreställa dessa brakteater ett menniskohufvud öfver ett djur, som synes påminna om bocken, hvilken var helgad åt Thor. Stundom äro de prydda med ormslingor eller försedda med svårläsliga run-inskrifter. Ofta äro brakteaterna efterhärmningar af romerska mynt från 4:de århundradet. De äro vanligen präglade eller pressade, hvarvid de på framsidan befintliga upphöjnipgarna motsvaras af fördjupningar på baksidan. Dessa prydnader, hvilka ofta blifvit med stor skicklighet arbetade, äro säkerligen alster afinhemsk konst. De i äldre jernåldern så talrika bågformiga spännena utveckla sig småningom till vackra bågspännen, hvilka blifva vanliga under midten af jernåldern och genom sina prydnader visa, att det romerska inflytandet numera är förbi. Dylika bägspännen an träffas i alla af germaner under jernälderns midt bebodda länder och äro vanligen för färdigade af brons eller silfver, dertill ofta förgylda eller inlagda med granater och färgadt glas. Svärdfästena äro ofta af förgyldt silfver eller dito brong, stundom af rent guld. Några af det sistnämnda slaget äro anträffade i Sverige, likaledes beslag af rent guld för svärdsfästen och svärdsslidor. Ett af de märkligaste fynden från midten af jernåldern är det, som gjordes är 1855 i en ättehög vid Ultuna nära Fyrisån söder om Upsala. Man träffade nemligen i denna hög förmnltnade, men ännu tydliga lemnuingar af ett fartyg, hvari en man blifvit begrafven med sina vapen och hästar. Ett dy1:kht fund minedag År 1287 3 an atärna avnfo