Dr 0. Montelii föreläsningar öfver jernåldern. Det tredje i ordningen af dessa intressanta föredrag, hvilket hölls i förrgår afton. började med ett erinrande, att, såsom gången förut visats, den materiela utvecklingen i Norden hunbit en icke obetydlig höjd un der den äldre jernåldern, hvitket tvifvelsutan bör tillskrifvas inflytandet af romersk odling. Detta inflytande är, menade dr Montelius, likartadt med det, gcom Earopas nn. varande bildade nationer utöfrva på andra verldsdelars på lägre kulturgrad stäende folk. Att handelsförbivrdelssrna mellan ro: merska riket och Norden varit lifliga, är till fullo ådagalagdt, och en tysk fornforskare har till och med påstätt, att man i norra Tyskland och södra Skandinavien fun nit romerska köpmäns gratvar. Detta påstående ansåg dr Montelins dock vara stödt på osäkra grunder, ty de ifrågavarande graf: varnes temligen betydande antal antyder snarare, att det är landets egna barn, som deri äro gömda. Ur klassiska författares arbeten äro endast sparsamma uppgifter att hemta om Norden. Pytheas, en framstående astronom och geo graf från Massilia, det nuvarande Marseille, seglade på Alexander den stores tid, således mera än 300 år före Kristi födelse, från nämnda stad ut i Atlantiska hafvet och vidare till Britannien, hvarest han erhöll underrättelser om det sex dagsresor längre i norr i den yttersta Norden belägna landet Thule. Af hans beskrifning på detsamma meddelades åtskilligt, t. ex. att man i Thule af säd och honing gjorde en dryck, att sä den sammantördes i stora hus, hvari axen utiröskades, emedan den annars skulle hafva blifvit förstörd, och att ingen natt förekommer der vid sommarsolståndet. Äfvenledes synes Pytheas sjelf hafva besökt den i Norden liggande Bernstenskusten. Efter Pytheas tid finner man inga uppgifter om Nor. den förrän hos Plinius den äldre, hvilken omkom vid Vesuvii utbrott år 79 e. Kr.. och som hade tillhört den i Nederländerna förlagda romerska legionen och der varit i tillfälle att ichemta underrättelser om Scandinavia, hvarifrån han känligt beskrifver elgen. Tacitus talar ungefär 100 år efter Kristus om svionerna, som voro mäktiga genom vapen och skepp. Äfven geografen Pomponius Mela meddelar några uppgifter om Norden, hvilka liksom öfriga klassiska författares blifva af föga vigt, då de dels äro sparsamma, dels stödda på hörsägner och derjemte återfinnas i handskrifter, af hvilka de äldsta äro flere hundra år yngre än den tid, då författarne sjelfva lefde, och derjemta af okunniga afskrifvare vanstälda. De inhemska källorna äro, äfven de, ganska sparsamma. Föreläsaren öfvergick derefter till en fram. ställning af de äldre runorna och redogjorde i korthet för de olika åsigter, som gjort sig gällande angående deras uppkomat, ålder och twlkning. Härvid nämndes bland annat. att Olof Celsins varit den förste, som fram: stält den åsigten, att runorna förskrifva sig från början af den kristna tiden i vår Nord. äfvensom att en förfaitsre nyligen framkom: mit med det påståendet, att runorna endast äro förvrängningar af det med kristendomen hit isförda latinska alfabetet. Föreläsaren påpekade derefter, att förekomsten sf runo1 på åtskilliga saker i de stora danska moss fynden varit afgörande för frågan om deras ålder. Dessa runor tillböra de af professo Stephens som fornnordiska betecknade eller som dr Montelius benämnde dem. äldre, hvilka i mycket äro olika de yngre och länge e kunde tydas, ehuru de dock slutligen tol kades i följd af, att man i engelska och tyska urkunder från 8:de och 9:de ärhun dradsna fann dem Äåtsrgitfna med latinsks bokstäfver. I sammanhang bärmed betonade dr Montelius, att man bör undvika uttryc ket runalfabet, emedan runorna icke såson grekiska, hebreiska, latinska och moderns bokstäfver äro ordnade med ljuden a och I först. Hvad runornas användning beträffar, sl anser professor Stephens dem hafva begag nats endast af nordbor och de till Britan nien inflyttade anglosachserna, hvaremot dj Montelius höll dem för en alla germanisk: folk tillhörig, gemensam egendom, då d blifvit fonna både i Frankrike, Tyskland oc ända ned i Wallachiet. Ett par i Tysklanc och ett i Frankrike gjordt fynd af med äl dre runor försedda fornlemningar omnämn des härvid, hvarjemte den åsigten uttalades att de utom Norden och Britannien anträt fade fynden af inskrifter med runor äro fö talrika att kunna hafva förirrat sig dit ge nom en tillfällighet, hvartill kommer, at! de der anträffade sakerna ej ega nordisg! prägel. De äldsta runinskrifter, hvilkas ålde kan bestämmas, finnas på verktyg och vs pen, tillhöriga de stora danska mossfynde från tiden omkring 300 br före Kr. Fråi den tiden och den närmast följande härled sig troligen alla äldre svenska runristnir war hvilka man nåäträffat Tagga Åtarfinna