Aftonbladet – 17 mars 1874, sida 2

mica när de väl hunnit fram till sin ge mensamma lefvande ättekulle. Myrorna tyckas hviska, tissla och tassla med hvarandra, likt affärslystna köpmän. Det är ett närmande och fjermande i oupphörlig vexling, och en serie af öfverläggningar, liksom stode hela det lilla myrsamhällets existens hvart enda ögonblick på spel. Så också i den stora menniskostacken. Hur rulla och rada icke siffrorna upp sig i alla dessa menniskohjernor, och huru står det icke med eldskrift ristadt i allas sinnen de betecknande orden: min egen fördel. Också är en köpman, som i privatlifvet kan vara den allra älskvärdaste och intelligentaste menniska, på börsen endast ett kugghjul i den stora spekulationsmaskinen, en sorts automat, som endast rör sig efter kraften hos vissa trådar. En främling, som icke hör till affärslifvet, men som händelse vis nödgas besöka denna samling af siffermenniskor, blir behandlad med den allrastörsta likgiltighet i verlden, och får med knapp nöd sina ödmjuka helsningar besvarade. Man stirrar på honom, — som kanske för öfrigt är en mycket god vän till den stirrande, — liksom vore han en tom kaffebal utan minsta värde, och man egnar honom icke den ringaste uppmärksamhet. Plötsligen får dock det stirrande ögat blick och lif; en tanke synes födas derinne: Kanske vill han göra några affärer ?. Besjälad af denna ide finner slutligen den likgiltige köpmannen att också hos den tomma kaffebalen kan göm mas ett relativt värde. En hviskning smy:ger som en obemärkt löpeld omkring till flera arbetande hjernor: Han vill göra nå got i något, och utan att veta hvarför ser sig främlingen helt oförmodadt omgifven af flera förbindliga anleten, men i hvilka har dock merendels läser samma stereotypa ut tryck: Min egen fördel. Är han då aldrig. så litet pessimist, så går han med vemod bort från alla dess: egoister, hvilka, när de deremot väl vänd ryggen åt egennyttans tempel, oftast äro då vilvilligaste, frikostfgaste vtk hruanast