Aftonbladet – 16 mars 1874, sida 3

själ löpte plötsligentill störms mot alla hans oädlare känslor. Han störtade ett ögonblick till Arthurs bröst, kramade honom nästan som en vansinnig, men han förmådde icke yttra ett enda ord. Han zände sig slagen af blygeel inför en man, till hvilken han stod i så oändlig tacksamhetsskuld, en man, som den olyckliga kärleken förvandlat till en ädel menniska, medan hans egen lyckliga kärlek endast aflat af sig laster och felsteg. Makarne vakade tillsammans under dyster tystnad vid sin älsklings bädd. Viola, som efter den starka blodförlusten var ytterligt matt, kastade ömma och leende blickar på far och mor. Jag vill inte dö, förrän ni ä riktigt goda vänner, mamma och pappa! hviskade hon sakta. Pappa skall lofva mig att alltid vara snäll mot mamma, och mamma lofva mig att förlåta pappa. Efter dessa försoningens ord föll hon åter en stund i vanmakt. Om hon dör, tror jag att jag skjuter mig för pannan, hviskade Melcher i vild förtviflan, under det han kastade sig i ett soffhörn. Om hon dör, är det Guds rättvisa straf för vår misshällighet och för bådas våra stora synder, suckade Inga och sjönk ned på knä vid dotterns säng. Senare på natten föll den sårade flickan i en stilla slummer. Melcher störtade till Ingas fötter, der hon i stum förtviflan satt i ett soffhörn. Om jag lofvar dig, vid Guds barmhertig: het och så sannt jag önskar min Viola ånyo frisk och helbregda, att aldrig mera besöka det afgrundens näste, hvarest du ertappade mig, aldrig mera kasta en vänlig blick på den usla qvinna, som gjort dig så smycken oro: vill du då inte längre tala om att öfvergifva detta hem, som utan dig och Viola under dessa dagar varit för mig en sträcka af idel tortyrkammare? Vill du tro på min upp riktiga ånger och mitt allvarliga försök att beträda en annan bana?