Aftonbladet – 13 mars 1874, sida 3

Mitt barn! Mitt arma barn!stönade moren och kastade sig ner bredvid den sårade lickan. Himmelens Gud! Hvad har jag gjort! En fältskär, en läkare! Vatten, vatten! jämrade Melcher och vred sina händer. Viola hade, träffad af det häftiga slaget från dörren, ramlat baklänges utför trappan och stött hufvudet mot en gammal trasig jernmerla, som ännu satt fast i väggen så. som en qvarlefva från den tid, då ett tåg i stället för ledstång hjelpte innebyggarne app till första våningen. En fältskär bodde i närheten. Arthur Bluhm hade redan skyndat efter honom. Melcher Winke bar under synbar ångest och ruelse sin dyrbara börda med stor försigtighet in i ett rum på nedre botten, ty nan kunde icek utan svårighet komma upnör den trånga trappan. Fältskären anlände och förklarade såret, nedan han förband detsamma, Wy7cket allvaramt, men som han hoppad?s ändå icke lifsarligt. Dock, förgäfvst sökte han återkalla len sårade till sans. Han tillrådde ett upp;kof med hemforslingen, tills läkare hann rkdfrågas. Dock, ivnan läkaren ankom slog Viola ipp ögonen och stirrade förvirrad omkring ig i det lilla rummet, som tillhörde deras ippasserska, gamla Lisa, Med ett öfver aligt leende igenkände bon slutligen far ch mor och hviskade ett innerligt: Mamma! Pappals Melcher och Inga lågo knäböjande vid sitt arns bädd på soffan, Inga vid hufvudg?r. len, Melcher vid fötterna. Viola ville väcka ina händer åt dem båda, men uUpngaf ett märtans utrop; hennes venstra öfverarm efanns vara afbruten, (Forts.)