Aftonbladet – 13 mars 1874, sida 3

Nej, nej, jag stiger inte upp! Det är ju en salighet för mig att i verkligheten en gång få knäfalla för den qvinna, inför hvilken jag i många fr böjt knä i mitt hjerta och i mina drömmar, och attläsai hennes sköna ögon att hon åtminstone inte fördömer, om hon också inte uppmuntrar min böjelse. Nej, ack nej! Jag stiger inte upp! Arthur Bluhm hade fattat Ingas fina hand och öfverhöljde den med kyssar. Inga ville just förvirrad draga den tillbaka, då plötsligt en röst hördes från den i smyg öppnade dörren mellan hennes sofrum och den sjuka värdinnans. Nej, nej! Stig inte upp, förrädare! Ligg qvar vid förräderskans fötter!Det var Melcher Winke, som med ett brinnande ljus i handen inträdde från den oförmodade ingAngen, sedan han med ett kraftigt tag skjutit undan soffan. Åh, Herre min skapare! Hvarför skulle jag ge hjertegrynet nyckeln? utropade en gammal bräcklig gvinnostämma, som tillhörde värdinnan på det så kallade hotellet, och hvilken icke var någor annan än gamla Eva, trotjenarinnan i assessor Winkes hus, men som, sedan hon icke längre orkade passa upp på mamsell Kajsa Adler, genom dennas godhet fått ihop en liten möbeluppsättning till sitt anspråkslösa hem för resande. Melcher Winke hade föresatt sig att utspionera alla Rose Briquets steg, för att derigenom komma sin hustru och sitt barn på spåren. Han hade till den ändan lejt en liten gosse, som på afständ följde lära rinnans promenader, och nu i skymzringen hade konsuln tagit en täckt hyrvagp, med hvilken han i egen persoa utan att Rosas Briquet derom hade minsta aning beledsagade henne på hennes långa fotresa. Vag nen hade stannat några hus från det gamla gula; Melcher hade trefvat sig uppför de mörka trapporna, slutligen kommit in till värdinnan, med glad förvåning igenkänt gamla Eva, som icke anade hvilka okända gäster hon hyste, och nu med sitt makt