Aftonbladet – 13 mars 1874, sida 3

er gamla moder; blif ni en annan moder för min son! Arthur Bluhm hade sjunkit ned på sina knän framför Inga, som satt i soffan. Det fiammande eldskenet belyste hans vackra ansigte, föryvgradt genom frånvaron af den förra bruna, dystra färgen, hvilken under nordens sol nästan alldeles försvunnit. Hans vältaliga ögon blickade nu med så mycken Ångest upp till henne, som vällat honom så äÄrslänga lidanden och sorger, att de tycktes nästan bönfalla om förskoning för en ytterligare smärta. Inga kände sig af den oväntade bekännelsen alldeles för upprörd för att kunna svara, men snabbt som blixten målade sig för hennes tankar de motsatta taflorna at Arthurs och Melchers kärleksbikter. Hvad hade Melcher väl gjort för att vinna ett hjerta sådant som den unga, rika, blomstrande Iugas? Hvad hade Arthur deremot icke lidit för vinsten af en ruinerad, öfvergifven maka, som trots alla sina be hag icke längre egde qvar sin första ung: doms skönhet? Stig upp, herr Blum, stammade Inga förvirrad öfver hela denna scen, som för siggått utan alla introduktioner. Stig upp och låt oss talas vid som ett par goda vänner. Ni glömmer att jag ännu är en an nans maka, och att, som sådan, är det ett brott af mig att lyssna till era glödande utgjutelser om en böjelse, om hvilken jag aldrig haft den minstå aning. Stig upp och sätt er här i Boffan. Nej, jag stiger inte upp förrän ni för lätit mig. Ert svar må nu bringa mig dö: den eller lifvet, men säg mig först att ni förlåter svagheten hos en man, som i er närhet glömmer alla sina dyraste föresat ser, och som blyges för sin egen kraftlöshet i denna stund, då han i så många å varit herre öfver sin tunga, om också inte öfver sitt hjerta. Stig upp, herr Bluhm, upprepade Inga allt mer orolig, ;