Aftonbladet – 12 mars 1874, sida 3

så listigt frånlockat min stackars mor och mig, och hvad som utgjorde sista återstoden af hennes och mitt barns förmögenhet. Ack, fru Inga! Har ni då redan glömt Melchers ord till er: Allt är mitt, mitt, mitt? Ni står rättslös och skyddslös inför lagen. I nästan alla civiliserade länder utom i Sverige skulle ni finna det skydd ni söker, men här i ert fosterland har ni på samma äng ni lät afhända er den jordegendom, ni rft i er fädernebygd, också förlorat den sista skärfven af er förmögenhet. Beklagligen nödgas jag säga er, att er man stär svindlande vid branten af sin undergång, och på det han inte må draga också mig i djupet, upplösa vi värt bolag i dessa dagar. QO, min Gud, hvad säger ni, hr Bluhm ? utropade Inga under outsäglig ångest. Också jag har en pligt, som talar högt till mig, pligten mot min son. Sedan jag förgäfves sökt att rädda min kompanjon, måste jag samla ihop spillrorna af min förmögenhet, för att inte göra mitt enda barn till tiggare. Det var då sannt allt hvad jag hörde? Melcher har bedragit er, och ni har ädelmodigt förtegat hans svek, för att söka rädda oas alla? O, min Gud, så mycken godhet, så mycket ädelmod gent emot så mycken trolöshet och otacksamhet!Inga fattade under sin hänförelse Arthurs hand och blickade honom djupt in i dessa vackra ögon, hvilka hon en gäng så fruktat. Plötsligen och under den tystnad, som uppstätt, hörde man trefvandet af en band på dörren och ett grepp i dörrlkset. WNägon kommer, hviskade Inga och släppte Arthurs hand, som hon med ömhet fattat. : Man lyssnade några ögonblick, men ljudet försvann, och snart hördes från den sjuka värdinnans kammare, vägg om vägg med Ingas inre rum, och från hvilket en igenstängd dörr nu var barrikaderad med en soffa, det dämpade sorlet af ett samtal. Nej, ingen kommer och ingen får komma 1 denna vigtiga stund, utbrast Arthur Blubm