Aftonbladet – 11 mars 1874, sida 2

ÖV ÖH ÖH HHHHHMMMJJJJJJJ—t-Hon hade icke en suck, icke ett ord, icke en tår. Hon stirrade blott framför sig så som om hon i den dyrbara golfmattans fantastiska fasoner skulle ha läst hieroglyfer, hvilka förklarade för henne stundens hemska gåta. Sådan hade hon aldrig skådat sin make förr. Visserligen hade han ofta varit häftig och uppbrusande, men grym, iskall, hänfull aldrig. Han hade nu på en gång aftagit masken och visat henne rätta skepnaden af den make, hvilken hon svurit att älska i nöd och lust. Med den otacksammes hela hjertlöshet hade han plundrat hennes trogna kärlek på alla dess illusioner och gjort den fordom så friska, sköna, fria, rika bergsmansdottern till en hufvudstadens grannlåtsdocka, hvilken — beröfvad allt hvad soxi förr gjorde henne så lycklig och afondad — numera icke ens rådde om sin egen skylt af välstånd. Mekaniskt och utan att egna en tanke åt hvad hon gjorde skrufvade hon ned den släckta veken i lampan. — Det var husmo dern, som omedvetet fyllde sin Pligt. Nägra sekunder senare låg modern På golfvet, knä böjande bredvid sin dotters säng, och fuktade den sofvandes bädd med de bittraste tårar, som någonsin strömmade från ett qvintoöga. Himlen ville icke låta henne dödas af sin smärta; derföre lät kärlekens Gnd tårarnes fördämning omsider brista. Å Den trogna Rose Briquet vakade är-Vid hepneg bröst . bekända 7 RM talade öm sin ms oo vanga allt och hon ser oso endast sanningens ord, sva förnt beständigt kor Jeg öfver a eller fördölja hans svsgheter. . ng en dag nlgrdl deita hus; made Ioga; i det bon aftorkade sina Ar och reste sig upp med högburen ag Han har hotat att förjaga mig, men ed skall inte invänta skymfen, Inte aa längre I detta sorgjehus, om också jag ee oe tirgeraka med mitt barn Vanara e Oas anden genom landet.