Aftonbladet – 10 mars 1874, sida 2

BIVKIEIEE ANNONS ASAAAIRRASEEEEE Förbannade Wistoria!s svor han mellan tänderna, medan hans tankar talade såiunda: Hvilken lotsade henne i mina spår, om inte det der dygdemönstret, den satans qväkarn Artbur Bluhm! Helgon.på gamla dagar äfventyrare, slagskämpe, duellant, slaf handlare, mauvais sujet i unga. Hvilken trollmakt har kunnat så förvandla honom? Är det religionsgrubbet? Är han pietist? Han vet att han har mig i sina händer. men — å Ja bonheur! — jag har min hustru i mina, i fall Bluhm möjligen skuile ba förälskat sig i henne. På det sättet binda vi hvarandra. För hennes skull skall han inte väga kompromettera mig. Må han då gerna dyrka sitt helgon — på distans törstäs. Jag ser att Inga häller på sin värdighet och tyckes vara alldeles blind för hans stumma beundran. Emellertid ha de nu varit på tu man band på maskraden. Jag skall inte låta detsa faktum gå förloradt säsom stöd för mitt sjelfförsvar. Inga trädde omklädd ut ur sia sängkamnare. Hon led af för mycken oro for att försöka sömnens tröst, och hennes man hade dessutom önskat fö tala vid henne nägra ord innan hon gick till hvila. Hon stod der nu framför Melcher i en smakfull morgondrägt, som väl kunde passa för det klockslag tre, hvilket bordstudsaren klangfullt förkunnade. Hennes ansigte var liljeblekt, ja nästan dödsblekt, men hen aes hållning upprätt och vitnande om återeröfrad själsoch kroppskraft. Har är det nu med dig, min älskade vän? sporde Melcher med verklig ömhet och värma i tonen. Himlen, som inte äl: skar ofrid mellan äkta makar, slungade ned en vredesblizt, som träffade dig i stället för mig. Jag blef alldeles förskräckt öf: ver ditt plötsliga illamående. Du brukar aldrig vara Dnervsvag. Också mär jag nu fullkowligt bra, sva rade Inga med dystert lugn. Men win själs helsa är bruten för alltid. Hvad har du att förkunna mig?