Aftonbladet – 9 mars 1874, sida 3

Drottninggatan, kuskarne erhöllo sina dricks pengar och fingo köra. De mystiska maskeradgästerna begåfvo sig, sedan vagnarne försvunnit, till fots några steg uppåt en tvärgata och uppmanade hvarandra till tystnad och försigtighet. Man spejade om någon poliskonstapel sku..s Synas i närheten; derefter sattes ep nyckel unust dämpadt skratt i läset på en mindre port. Ala inträdde under samme dödstystnad — Arthur Bluhm med sin darrande dam jemte de öfriga. Man trefvade sig uppför två mörka trappor och inträdde i en rymlig, elegant och väl eklärerad tambur, från hvilken en liten våning, rikt upplyst och möblerad med utomordentlig prakt öppnade sig för gästerna, som skyndade att under återhlbllet skratt demaskera sig och aftaga sina dominodrägter. Eudast turkinnan bibehöll sin förföriska kostym och bjöd, graciöst niganda, välkommen åt sina ärade gäster. Mitt förkläde, skämtade hon oförsynt, i det hon presenterade den henne åtföljande enda damen, skydda mig för allt förtal derför att jag, stackars flicka, har så mycket herrfrämmande. Rosette! Flera champagneglas! Jag har fätt öknens alla törstiga kameler till mig! Man samlade sig — sedan man försäkrat sig om att de täta dubblarallgardinerna ej förmädde framsläppa en strinma af lins eller upplysning till genbLoerna — kring etwt dyrbart serveringsbord och på hvilket slipade krigstaller äterspeglade ljuskronornas glans; man tömde champagnen på stående fot, åt ett par bitar konfekt eller en klase vindruf: vor och kastade derefier giriga blickar på de i den nvästgränsande salongen väptande spelborden, vid ett af hvilka Melcher Winke med tre herrar redeap glagit sig ned. Plötsligen utropade värdinnan mhvilken vi helt enkelt kunna kalla, såsom lilla Viola benämnde hennes fotografiporträtt — den svarta damen; plötstigen utropade hon: Mea voro vi inte flere än tolt? Bestämdt pög jag ett par figurer smyga från tambu