Aftonbladet – 7 mars 1874, sida 2

Sommorostro och förbindelsen med Castro. Ett telegram till krigsministern uppger närmare den önskade förstärkningen, nemligen 6 bataljoner, 7 batterier med kanoner af oli ka kaliber, hvarje artilleripjes med 500 skott. General Primo Rivero har blifvit lätt sårad, men fortfar att föra kommando. Hären bibahåller fortfarande ställningarne från Sommorostro, Mizon och Provene till Milguez, och desa disciplin är enligt generalens försäkran ypperlig. w Enligt carlisiiska uppgifter befann sig Don Carlos med sitt huivudqvarter den 22 Februari i Barnacaldo för att vara i närbeten af skädeplatsen för afgörandet. Samma dag började beskjutningen af Biibao med stor häftighet. 1500 bomber voro afsedde att inkastas i staden, men dessutom hade carlisterne inrättat gjuterier, hbvari dagligen 400 bomber kuvna gjutas. De hade 8 mörsare och lika mänga svåra ka nonrer på platsen, och redan den 22 hade de tvungit sina motståndare att utrymma fortet Begoma. Den 24 stormale general Moriones tre gånger de branta höjderna vid Sommoroatro, som med tillhjelp af förekansningar gjorts alldeles otillgängliga, och hvarje gäng blef hau tillbakaslagen med stor förlust. Alla främmande konsuler hafva lemnat Bilbao, hvars intagande anses nära förestående. I alia af cariisterne besatta städer i Biscaya har riogts med kyrkoklockorsa i anledning af segern vid Sommorostro. Men carlisterze hafva äfven på andra punkter haft lyckan med sig. De hafva blifvit herrar öfver det inre at provinsen Gnipuzeoa, ty general Loma har dragit sig tillbaka till San Sebastian och lemnat städerna åt sitt öde, Sälunda hafva Tolosa, som så länge motstod fiondens an grepp, och Audoain nu blifvit besatta af carlisterne, och man kan väl säga att pretendenten aldrig förr utöfvat ett sådant herradöme i de baskiska provinserna som nu. Äfven i provinsen Valencia synas carlisterne hafva en bättre ställning, än man trott, ty general Lopez Dominguez har ännu ej kunnat uträtta nögot väsentligt med sina 7000 man. Men vi tega dock för gifvet, att carlisternes framgöng blott är af öfI vergående natur. Orientaliska frågan börjar åter tilldraga sig allmäshetens uppmärksamhet, och vi meddela i dag följande öfversigt af två korrespondenser till Times från Wien och Berlin, som sysselsätta sig med denna fråga. Det är nu tjugo är sedan kejsar Nicolaus sf Ryssland väckte frågan om den sjuke mannens arf i sitt bekanta samtal med engelske gesandten, hvilket var inledningen till Krimkriget, som kostade tusentals menniskor lifvet och bröt millioners helsa utan att i sjelfva: verket medföra detringaste resultat. Den sjuke mannen fick en kort hvila, men oaktadt medicinen var stark nog, har verkan deraf fördunstat, och arfvingarne, som förr grälade om arfvet, söka nu att i i all väpskap fatia öfverenskommelse om bästa sättet att så hastigt som möjligt göra slut på hans dödskamp. Det framgår nemligen tydligt af allt, som man erfar, att frågan om Turkiets öde varit hufvudföremål för de samtal och förhandlingar, som egt rum i S:t Petersburg under österrikiske kej sarens vistelse der, och det lider intet tvifvel att ett aftal träffats mellan Ryssland och Österrike af innehäll, att dessa båda makter, möjligen i förening med Preussen, skola göra gemensam sak i orientaliska frågan, Likaså har det väckt stor uppmärksamhet i Bsrlin, att dervarande franske gesandt, Gontaut-Biron, plötsligt begifvit sig till Petersburg, och alla möjliga rykten äro med anledning deraf i omlopp. Det synes som England skulle lemnas all deles utan afseende, oaktadt det i sjelfva verket är, om ej en lifsfräga, dock ätminstone en sak af yttersta vigt för Eaglands besittningar i Ostindien, att vägen till dem ej faller i händerna på Ryssland. Otvifvelaktigt ligger det i Eaglands intresse av söka bevara Turkiets sjelfständighet, huru usel den turkiska regeringen än må vara. men om England af denna anledning skall vara villigt till ett nytt Krimkrig, är en annan fråga, i synnerhet dä man erinrar sig lord Russells bekanta ord: Låom os hvila på våra lagrar och vara tacksamme för att vi äro hvad vi äro. Augsburger Allgemeine Zeitung, som är i högsta grad anti-österrikisk, sysselsätter sig också lifligt med denna fräga och talar i gåtor om att upprätta ett sydslavoniskt konungarike under en Hohenzollern, medan Italien skulle annektera Tyrolen, Istrien samt Dalwatien och Preussen alla tyska provinser, Lyckligtvis är man i Berlin för väl underrättad om sakens verkliga ställning, för att utföra sådana planer, och man vet allt för väl, att kejsar Frans ej tänker på att afsluta någon allians med Preussen, men att ran blott lofvat att ej motsätta sig Rysel ands fredliga planer med hänsyn till Tur tiet, ty för ögonblicket åtmins-one tänker Ryssland ej på att anfalla Turkiet, utan ;adast att uppgöra nödiga förhållningsreg er, för den händelse att Turkiets finansila ställning skulle leda till en voerklir catastrof, hvarigenom Bulgariet, Serbien 3osnien och Wallachiet skulle få anledning tt afkasta det turkiska oket.