qvarstå i författningen såsom en tom bokstaf) och som dessutom utan begränsning kan svälla ut till hvilka dimensioner som helst, skall leda till att i en framtid uppstår en bränvinsagent — husbehofsagent kunde han kallas — eller en 1egaliserad lönkrog i hvarje stuga, fullt jemförliga i antal och skadlighet med -husbehofsbränningen och -småpannorna på sin tid. Att en sådan bränvin:handel skulle stå i öfverensstämmelse med lagstiftningens anda och syfte lärer väl dock ingen vilja allvarsamt påstå, eburu ej heller något klander kan drabba domaremakten, derför att merberörda handel, eburu åtalad, fått ostraffadt fortgå. Felet måste således bero på enlucka i sjelfva författningen och, äfven om man, som jag, önskar och hoppas snart få se hela bränvinslagstiftningen fotad på andra in nu gällande grunder, måste man dock önska denna iucka fylld så skyndsamt som möjligt, för att förekomma nu antydda missbruks inrotande, ej blott till skada i allmänhet, utan äfven särskildt till skada för en förändrings genomförande. De så kallade ölstugorna och vinförsäljningsställena. som äro vida mindre bundna af författningar än bränvinsförsäljningsställena! tyckas äfven i allmänhet vara vida mindre bevakade af polis, så att klagan öfver dem börjar blifva allt mera allmän. Ja, på somliga ställen äro de mycket sämre ansedda än bränvinsutskänkningsställena. Fråga är, om ej tiden vore inne att flytta dem in under bränvinsförordningen, men jag känner mig dock ej manad väcka förslag derom. Jag vill blott föreslå, att en bestämd gräns upp drages emellan hvad som skall anses för spirituös dryck och hvad för så kallad icke spirituös dryck. Ett bolag, som i sin priskurant berömmer sig af att -redan under första året af sin verksamhet hafva kunnat omsätta viner och spirituosa till ett belopp af mera än tre millioner riksdaler (-hvilket torde vara-, heter det, detstörsta omsättningsbelopp, som en svensk affär någonsin ernått-) och som äfven tillkännager att det har kommissionslager eller agenter i alla Sveriges städeroch således bör kunna antagas hafva stort inflytande på konsumtionen ilandet, annonserar i sin priskurant körsbärsvin till 2 rdr 75 öre och billigast till 1 rdr 75 öre pr kanna. men tillägger: Allt körsbärsvin tillverkas af oss sjelfva och dess värde och pris beror på den alkoholhalt och sötma detsamma besitter. Derest någon önskar andra qvaliteter än de ofvannämnda, kunna sådana erhållas om prof insändes på den vara som åstundas. Då vårt billigaste körsbärsvin håller 15 procent alkohol och öfver 10 procent sötma, kan genom tillsats af vatten billigare vara deraf åstadkommas.Häraf följer otvetydigt. att då priset beror på alkoholhalt och sötma. och -det billigaste håller 15 procent alkohol och öfver 10 procent sötmaskall det, som kostar 2 rdr 75 öre. hålla öfver 23,5 procent alkohol (sötman torde ej vara särdeles olika). Men, -derest någon önskar andra qvaliteter — — — — kunna sådana erhållas, heter det; och mot den förklaringen: -Att detta vårt program skall blifva af oss hållet. våga vi försäkra-, finns ingen anledning betvifla, att verkligen ett vida starkare körsbärsvin kan fås af hvem som så önskar. Då emellertid vanlig punsch, som ofta ej uppnår mera än 24 procent, drar en dryg skatt. synes mig rättvisan fordra, att en gräns bestämmes, öfver hvilken körsbärsvin och dylikt ej får förblifva skattefritt, hvilket dessutom torde i mera än ett hänseende lända det allmänna till gagn. Skulle dertill nämnda bolag härigenom komma litet närmare sitt hopp, att dess setablerande bör kunna medföra nytta, så väl för konsumenterna, som för landet, så finnes ju intet ondt i det. Riktigast torde dock vara, att så kalladt körsbärsvin, så kalladt Grand vin de libert, och dylikt lika så väl som punsch, sattes helt och hållet under bränvinsförordningen, helst som de oftare än punsch göras af sprit; men jag öfverlemnar åt utskottet att derom bestämma och yrkar här blott, att en gräns bestämmes i afseende på den sprithalt, öfver hvilken de skola behandlas såsom bränvin. På grund af ofvananförda föreslår jag, att K. M:ts nådiga förordning angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller distillerade spirituösa drycker den 26 Augusti 1873 måtte erhålla följande förändrade lydelse: 1 Mom. 1. Bränvin må ej till mindre belopp än 15 kannor säljas af annan än den. som enligt ? 2 eller 4 dertill berättigad är; och ej må det af denne, sjelf eller genom ombud, till detta mindre belopp försäljas inom andra kommuner, än der rättigheter äro lagligen förvärfvade eller på flera ställen, än afgifter erläggas för. Mom. 2. Ej heller må någon uppträda såsom allmänt ombud för bränvins anskaffande från bränvinshandel. inom eller utom kommunen — vare sig stadseller landskommun. 237. Med undantag — — — — — — tillagade; deri inberäknade konstgjorda eller med sprit blandade så kallade viner, som i sprithalt uppgå till 15 procent eller derutöfver. 241. Den som —— ————— rättighet. eller som eljest bryter mot 2 1, eller som på sätt i I 3 sägs, — — — — — — med ett år. Förbrytaren — — — — — — bör. Dessutom — — — — — förbrytaren. Har — ———— 30 rdr.