hustra räddade hans ära, på samma gån; han i förtäckta ordalag affordrade honon en botoch bättringsed. Hans egoistisk: hjerta lamnade nägra ögonblick dörren på vid gafvel för besöket af några ädlare käns icr, Arthurs uppoffrande ädelmod förkros sade honom, han brast i en häftig gråt störtade sig till don räddande vännens brös och utropade: Nej, noj, vid Guds barmhervtighet, vic min hustrns och mitt barns kärlek svär jag att en sådan scen, som den Arthur nyss be ekrifvit, aldrig skall kunna förefalla mel lan honom Ch mig — ännu en gång i detta lifvet, hviskade ha Sakta i kompanjonens öra. Inga stod der alldeles hanåäfallen f för våning. Hvilket var här sanning och hvu ket var här svek? Arthurs lugn och Mel chers rörelse talade både mot och för hennes misstankar. Hon hade dessutom endast oredigt uppfångat det föregående af de båda kompanjonernas samtal, medan hon deremot tydligen hört slutet. Kunde båda vara så skickliga skådespelare, att de på ett ögonblick förmådde omgestalta fiendskapen till vänskap och försoning? Ni bedrar mig ju inte, herr Bluhm! Du ljuger ljuger ju inte för mig, Moelcher? utropade Inga slutligen under outsäglig ångest, i det hon fattade bädas händer och med bönfallande blickar sökte svaret. Ni bar en gång skämtande kallat mig sannin gens engel, herr Bluhm; har ninu mod att ljuga inför ganningens engel? Nej, men jag har mod och håg och lust att lugna er, frn Inga, och att jaga alla åskmoln från er lyckas himmel-, svarade mannen från Indien undvikande, mon otyunget, i det han med ett förnöjdt och förtroendeväckande leende gauggade sina händer. Qch särskildt har jag god lust attskratta åt hela depma lilla scen, som hållit på att bli nästan tragisk. Men, mitt herrskap, kiockan är mycket, vagnen väntar och ni set miste om uvertyren. Torka dina boom litet ot Meleber! Jag visste jate