Aftonbladet – 5 mars 1874, sida 2

STOCKHOLM den 5 Marg. Statsutskottet har, med anledning af senaste statsrevisionens framerällving och hrj Wallenbergs motion, föreslagit, att riksda gen måtte hos K, M:t anhälla, att hela den länerörelse, som med manufakturdiskontver! kets tillgängar nu bedrifves, mätte, i den mån dess utestående fordringar inflyta, helt : och hållet upphöra, samt att bestyret med : diskontverkets utredning mö, så fort ske kan, från kommerskollegium öfver flyttas till) riksbanken eller annat förvaltande embetsI verk, som har att fondens fordringar upp-! bära och, der så erfordras, genom lagliga ätgärder indrifva. Såsom vi ej längesedan påpekat, har K. M:t den 7 November förlidet år förordnat, att från och med detta ärs början lån i vanlig diskontväg ej vidare skulle utlem:j nas, samt att med slutlig inbetalning af sädana, under är 1874 förfallande län finge, efter pröfning af omständigheterna. medgifvas anstind till den 30 Juni 1875, samt att de medel, som för gäldaade at i fråxa varande lön inbetalas, skola i främsta rum met användas till infriande af manufakturdiskontens kreditivskuld till riksbanken, men resten till förökande af den s. k. för lagslånefonden. At meanufakturdiskontens länerörelse är således den ena delen redan under utredning, för att inom halftannat år upphöra. Den andra delen åter, som enligt 3 20 i 1844 ärs reglemente för mannfakturdiskontiorättningen afser att under stödja anläggande och drifvande af större inrättningar i fabriksväg af antingen ny eller väsentligen förbättrad beskaffenhet, och för hvilken ett särskildt belopp af — 1 (en!) million rar varit å manufakturdiskonten afsatt, forifar ännu. Det kungl. kommerskollegium har förliden höst, i sitt yttrande öfver revisorernes hemställan, för ordat dess bibehållande. Bland skälen för denna äsigt förekommer i synnerhet ett, som är anmärkningsvärdt, nemligen kollegii erinran, att en och annan industrigren ännu icke är här i landet representerad. Det förhällande, hvarpå denna anmärkning hvilar, är ett obestridligt faktum och lär — efter hvad vi viija icke blott antaga, utan äfven hoppas — komma att så förblifva. Det har funnits en tid, då man i en lika patriotisk som oförständig välmening ansåg ett lande ekonomiska framätskridande och bl omstring bero af och finna sitt ofelbara uttryck deri, att alla slags industrigrenar der vore 2representerades. Det var den konstlade industriens, den ona turliga produkiionens tid, en tid af stora och onyttiga uppoffringar från statskassans sida, en tid af bittert svikna illusioner. Dst var på samma tid, som åe för vitter heten intresserade joblade, så snart rågot mer eller mindre qvieckt ingenium kom art med sin i rim och meter satia prosa fylla någon lucka i det poetiska inventariet, uppträdde säsom författare i en diktart, hvilken dittills ej varit bär i landet representerads. Vi trodde verkligen, att för dessa teorier eller denna teori — ty de kunna gerna, i följd af inre frändskap, sammansläs till en — dagarne längesedan voro räknade, men äterse nu med undran den atlefvade id6as spöklika drag ik. kommerskolegii utlåtande till K. M:t af d. 24 Okt år 1873 e. Kristi födelse. Hvad det kostar, nöjet att få en industrigren bär i landet representerad, som har ingenting här i landet att göra, derå anförde 1872 ärs statsrevisorer ett temligen talande exempel. Till sällskapet för inhemsk silkesodling hade intill och med 1871 af statsmedel utbetalats en gumma af nära hundratusen (96 900) rår; då nu hela prodakten af sällskapets verksambet anförda br, för en statsutgift af 4000 rår, steg till 45 skå!pund räsilke, så vore det — menade förmodligen revisorerne — icke konstigt att a:göra. buruvida landet borde anses hafva spunnit silke på den affären, och i hvad afseende här vore anledniog att tillämpa ordspråket: kostar det nägot, så smakar det något. Det kungl. kommerskollegium förmenar också, att lånebehofvet för ofvan omförmälda ändamål — d. v. sa. för större inrättningar i fabriksväg af ny eller väsentligen förbättrad beskaffenhet — icke kan till fullo tillfredsställas genom det namera starkt utvecklade bankväsendet. Det skadar kanska ej att belysa denna förmodan om manufak urdiskontfondens förlagsläns förmäpga att fylla luckan genom en plöminnelse derom, art År 1872 utlemnades tvh förlagslän Kk 4000 rdr, ett ä 50000 (till Inedals aktie bolag), ett ä 15000. ett å 10000, ett å 30 000 rår, summa 113000 rår. Och detta skulle vara det här, hvarpå den svenska industriens utveckling hänger! Gentemot denna tro intager statsutskottet iwvifists, ja förnekelsens svändpunkt, och derpå undra vi sannerligen ej. Utskottet har ej kunnat undgå att finna, att genom 4en stora utsträckning, industrien på senare tider vunnit, dess behof af förlagskapital i så hög erad tillvuxit, att den ik nve:illgäng, som af manufakvurdiskonten kan till förlagslån disponeras, numera är sf ringa betydenhet för deisdustriidkare, som erhällit dylika lån. Så väl dessa industri iokare, som äfven de, hvilka icke hos maI oufakturdiskonten hafva förlagslän, mäste derför på annat sätt skaffa sig större delen Taf det nödiga förlaget, till hvars fyllande I förlagslånen från mannfakturdiskontionden icke vidare äro tillräckliga. Dan uppblomstring. iodustrien vunnit, synes ock ädaga lägga att, äfven utan statens mellankomst, erforderliga medel till näringarnas bedrifvande kunna erhållas. Vid sådant förhältanda tarda tidan mn gata Inna att tillga