Aftonbladet – 4 mars 1874, sida 3

Strödda underrättelser. Kyrka och skola. Inre missionen i London. Under veckan väst före den sistförflatna barilLonden försök blifvit gjordt med ett slags inre mission, som pkgick hvarje dag, men tyckes, ehuru kyrkorna voro fuila af menniskor, ha varit temligen misslyckad. I en ledande artikel karakteriserar Times hela tillställningen genom att anföra tvä exempel, det ena irän en kyrka i Westend, hvilken är känd för ett slags högkyrklig metodism. det andra från en kyrka midt i London, hvars prest är moderat lågkyrklig. I båda kyrkorna hölls missionsgudstjensten kl. 8 på aftonen. och gndstjenstens gång var nästan ika Meuigheten var i båda kyrkorna stor. men af mycket olika karakter, hvilket kanske låg i de två qvarterens egenheter. I kyrkan midt i staden hörde hufvodmassan af åhörare till arbetsklassen, och det fanns ett betydligt antal män bland dem. I Westend kyrkan insläpptes ingen utan inträdeskort, anda till straxt före gudstjenstens början, och till följd deraf voro kyrkogänarne icke väsentlizen olika den vanliga menigheten i detta qvarter. Efter några korta böner eller en psalm höll missionärensin predikan, som var helt och hållet af det vanliga slaget, och när den var slut, begynte aftonens egentliga högtidlighet. Presten steg fram och meddelade hvad man kunde kalla programmet för resten af aftonen. Under det att en psalm sjöngs kunde de, som icke ville stanna qvar. lemna kyrkan; då skulle en paus göras för enskild bön, under hvilken församlingen uppmanades att hålla sig nnerligen tyst; orgeln skulle än ett preluium, och församlingen skulle då resa sig upp för att höra ytterligare meddelanden af presten. Emellertid dämpades belysningen, några gudliga betraktelser upplästes af presten, och en allmän tyst och spänd väntan inträdde. Församlingen reste sig. knäböjde åter och bad tyst, såsom det var föreskrifvet. och när någon tid hade förflatit, gafs det åbörarne åter tillfälle att aflägsoa sig, om de ville. Sedan således omkring baälften af församlingen hade gått. började sluthögtidligheten. Under det åhörarne enligt order knäföllo, gick en skara prester i messhakar omkring i bänkarne, talade med hvar och en särskildt och frågade hvar och en om han eller hon önskade tala särskildt med en prest. De, som önskade det, uppmanades att samla sig i ena hörnet af kyrkan och vänta, till dess ordningen kom till dem att få tala med missionäreni sakristian. Under tiden sjöngos åter psalmer, deremellan anställdes gudliga betraktelser af församlivgens prest, och kl. , 11 aftonen fan nos förutom dem, som väntade på att få talå med missionärenenskildt. omkring 50 bedjande qvinnor i kyrkan. Så gick dettilli Westend-kyrkan. I den andra kyrkån var förloppet af högtidligheten något mindre dramatiskr; men äfven bär blef församlingen sofrad, och kl. v4 11 återstod en skara qvinnor och en eller 1vå män. som väntade för att söka personligt råd och vägleduving. Presterne gingo omkring till dem. bådo med dem och lemnade dem i en upprörd sinnesstämning. Af qvinnorna voro ett par i medelåldern, de öfriga unga. Timeåj anmärker, att hela denna -missionlägger an på att genom atomordentliga. till en del yttre medel skapa en starkt upphetsad sinnesstämning, hvari själen är mer mottaglig för religionens sanningar, samt gör gällande att detta är lika förderfligt för presterna som för församlingen. att af alla savvingar äro de religiösa de, som mest både böra för: kunnas och mottages med full andlig klarbet, ch att det blir någonting konstladtihela gudssten, då presterse, som skola fortfarande skrufva Na sig till en utomordentlig austrängning, omöjligen en hel vecka i ända kunna hålla