2, ON pi VAvefiölnad än ijor polisens funk tionärer att harähafva, DANMARK. Diskussionen öfver lagförslaget om löne. tillägg för tjenstemännen fortsattes måndagen den 23 Febr. Den förste talaren var då Bille, som trodde, att alla måste erkänna, att allt hvad J. A. Hansen hade andragit till för. svar för dagordningen hade blifvit fullkomligt vederlagdt. Den var likasom majoritetens alla endra dagordningar blott en utväg att komma ifrån uppfyllandet af dess parlamentariska pligter. Den åkerbrukande befoläningen var så starkt representerad på riksdagen och hade i så hög grad njutit fördel af de senaro årens utveckling, att dess representanter borde vara billiga och göra afseende på tjenstemänneus berättigade anspråk. Gjorde de icke detta, kunde det hända, Avt tjenstemännen vid nya val skulle söka verka för regeringens anhängare. (J. 4. Hansen: Det ha de gjort.) Ja, men de skola anstränga sig ännu mer vid nästa val. ty tjenstemännen skola då få ett personligt intresse i de kommande valens utgång. Dagordningens antagande skulle vara ett ytterligare drag af majoriteten till beGömande af, huruvida majoriteten verkligen har de egenskaper, som erfordras för att föra eu 1eBerg hade uppfattat ministerns slutyttrande i föregående plenum, att ministerer lättast skulle afgå, om det finge sina lagförslar antagna, såsom ett trefligt skämt. Tal fruktade icke, att dagordningens antagande skulle få de betinkliga följder, finansministern hade antydt Svaret på dagordningen kunde blott vara ett af de två. an tingen måste ministören afgå eller folktinget upplösas. Han bevisade mycket ntförligt det folkliga tänkesättets förträfflighet. hvilken gjorde, att majoritetens blick för hjertats rätt och kraf längt uppvägde minoritstens taukevigt (Brix: Fraser!) Var det då icke värdt ett försök, Om man icke kunde få en systemförändring. som kunde bana väg för framstegen? Skulle det då visa sig, att man gick för raskt framåt, var det hans öfvertygelse, att folket nog sjelf skulle förstå att reglera utveckligen. Finansministern hade i föregående plenum ta1Iat på fullt allvar och sökt vicka den rätta ineigten om situationen. Man hade äsyftat en oOuppnåelig omstöpning af förhållandena, ouppnåelig derför. att det nödvändiga förutgående tankearbetet icke förefanns; och det var dessa ttranden, Berg på ett märkligt sätt H förstått. Resultetet af sitnationen skalle otvifwelaktigt bli. att det måste bli klart att den lagstiftande makten och i synnerhet folktinget må ste arbeta på annat sätt än hittills. Det senaste året hade återfört en återgång i duglighet hos folktinget, men likväl åtföljdt af en stigande anspråksfollhet. Genom de många stormlöpnin garna hade majoriteteten tvungit ministeren att stanna qvar, för att icke utsätta vårt lilla land för de farlige konseqvenser en ytterligare utveckling af förhållandena kunde medföra; i denna mening var det som han hade sagt. att majoriteten gjorde det lättare för ministeren att afgå genom att rösta för dess förslag. Om man fortore med de låga lönerna. skulle man icke kunna erhålla brukbara krafter till de högre embetena, hvilka kräfva en längra sig sträckande föregående bildning; ty de fleste duglige nnge män skulle föredraga enskildt förvärf framför statens tjenst, till följd af det redan inträffade starka misstörhållandet mellan aflöningen i offentliga och. enskilda anställningar. V. Holm trodde icke, att tjenstemän med 15 ner öfver 800 rdr behöfde någon förhöjning: äfven alia andra samhällsklasser, och icke minst landtboerna. ledo af prisstegringen. (Brix: Detstår icke i dagordningen.) Tal. medgaf detta, men nämnde det för att motivera sin ställning till dagordningen, och för resten brydde han sig äcke om, hvad som stod i dagordningen. (Skratt.) Han röstade för dagordningen, emedan lagförslaget i det hela hvilade på en oriktig princip, och derför att det ännu icke var bevisadt, att icke tjenstemännens antal är för stort. Ankjer fäste Holms uppmärksamhet derpå, att förslaget icke åsyftade en löneförhöjning, utan blott ett tillfälligt åyrtidstillägg. Ett sådant har också förut blifvit gifvet, derefter nedsatt och slutligen borttaget. Äfven tjenstemänmen med 800 rdr och deröfver måste man hjelpa. S. Kjer trodde, att den åkerbrukande befolkmingens betryck var lika stort som tjenstemännens; träskorna t. ex hade stigit till dubbla priset. I Kjöbenhavn hörde komedier, baler och maskerader till lifsförnödenheterna, men härtill hade han icke Iust att bevilja penningar. Förslaget fäste icke tillräckligt afseende på de min. dre tjenstemännen och talade icke ett enda ord om de simpla soldaterne, som man i dessa dyra tider afspisar med lumpna 22 skilling om dagen och ändock har helt andra anspråk på än på de öfrige tjenstemännen, ehuru deras uppgift är lika vigtig. Ett förslag, som fäste tillräckligt afseende på soldaterne och de mindre tjenstemäpnn, skulle han nog bli välvillig emot. a Fenger genmäldo några af V. Holms yttranle; Nn. Bojsen förklarade, hvarföre de politiska skäJen här måste sägas vara de framstående. i det att misstroendet vid roten sipprade genom ad ministrationens träd at genom grenarne (Bille: Men mest igenom bladen), så att misstroendet mellan tinget och ministören går parallelt med ett dylikt misstroende. mellan befolkningen och tjenstemännen. Hela tjenstemannakåren står som en sluten trupp mot befolkningen så när som på några hederliga undantag. (Skratt.) Genom en systemförändring ofvan ifrån skulle ett helt annat förhållande uppstå mellan tjonstemännen och folket, Tal. medgof. att det i många fall fanns giltiga skäl att bevilja en förhöjning, men kunde dock icke gå in på ett förslag, som var affattadt såsom det föreliggande, till och med om de ofvannämnda politiska skälea icke funnes. Finansministern anmärkte mot Holin, att det ännu fanns tillräcklig tid att diskutera en så liten lag som den föreliggande och att få den fårdig före den 1 April. Zahle höll ett tal, som dock till följd af den lifliga konversationen i salen icke kunde höras på referentplatsen. Hindenburg varmade för att göra saken till on partifråga. Batraktadt från partiståndpunkt skulle dagordningens antagavde vara till gagn för tal:s parti, som i det hela blifvit förstärkt genom maloritetens hejdlösa beteende vi. föregåcnde iillfällen. Lika litet som ministören kunde afgå. då majoriteten förvägrade finanslagen, lika litet kunde den afgå nu. om dagordningen antoges. Thorup var en bestämd motståndare mot förslaget. Det var att förspilla tingetsa tid och krafter att diskutera ett förslag, som icke hade utsigt att bli lag. I hans tanke gick förslaget ut på en revision, åtminstone en tillfällig. Scavenius tyckte, stt den föreliggande frågan hade biifvit uppsknrfvad till en onaturlig böjd från ömse sidor. Han ville gerna tro ministeren, då den söger, att nöd är på färde, och hen måste åtminstone böja lönerna ända till 1600 rir. Genom avt icke taga denna sak i öfvervävande giorde maioriteten Arätt Anh handla.