Aftonbladet – 3 mars 1874, sida 3

Strödda underrättelser. Språkforskning. Om runskriften. På det danska kongelige nordiske Oldskriftselskabs sammankomst den 24 Febr. höll dr Wimmer ett föredrag om runrskritftens spridrving och ursprung, för hvars hufvudinnehåll vi bär efter tidningen Feedrelandet redogöra. Talaren började med att anmärka, att frågan om runskriftens ursprung och spridning pe länge har stått JV agordningen. I det 16:de och 17:de århundradet hade svenske vetenskapsmän, såsom t. ex. Olaus och Joh. Magnus, tilllagt runorna en mycket hög älder, ja så bög. att: de öfriga alfabeten skulle härstammwa från dem, hvarigenom Sverige tillkomme stor historisk ära. och dessa teorier hade vidare utvecklats af den lärde och enillrike, men fantastiske O. Rudbeck i hans Atlantica. Äfven berömde vetenskapsmän utanför Sverige satte allmänt tro till denna åsigt om runorna. Vid öfvergången till det 18:de århundradet trodde ännu den för öfrigt förtjente Behringskjöld sig kunna läsa på en runsten, -att Jafets son Magog bade kommit till Sverige-, likasom han äfven läste Sodoma och Tyrus på andra stenar. Man trodde ännu på den tiden, så t. ex. Göransson, att somliga runstenar gingo tillbaka till 2000 år före Kristus, och att det grekiska och det latinska alfabetet voro bildade efter runorna. De äldre danske vetenskapsmännen och bland dem i synnerhet Ole Worm voro icke alldeles så fantastiske. Denne vetenskapsman kom till det resultat att runorna härstammade från det hebreiska alfabetet, och det var icke så alldeles orimligt från hans ståndpunkt att tro något sådant. Enligt hans mening äro runorna äldre än det grekiska alfabetet. Mot åsigterna.om runornas höga ålder uppträdde i Sverige män, som till och med gjorde dem yngre än de verkligen äro, t. ex. O. Celsius och Ihre, Sveriges store språkforskare; de bevisade med påtagliga skäl, att de minnesmärken. af hvilka man hade gjort så mycket väsen, till och med voro yngre än Kristus. FöreCelsius hade äfven Benzelius antagit, att runorna härstammade från det grekiska alfabetet. I vårt århundrade har man i sjelfva verket icke kommit stort längre i sin enighet angående runorpas re än att de bärstamma från något af de äldre alfabeten. Några tro, att runskriften blifvit uppfunnen af de nordiska folken sjelfva, derför att runorra äro de simplaste af alla skriftecken, hvilken åsigt också delsdes af några yngre tyske vetenskapsmän. och i Sverige tro ett par vetenskapsmän, att de härstamma från det semitiska alfabetet. Andre; t. ex. Finn Magnussen, ha fäst uppmärksamheten på det grekiska alfabetet, och när man fann olikheter. antog man, så t. ex. P. E. Miller och N. M. Petersen, att runalfabetet och det grekiska altabetet hade en gemensam källa, Frågan om runornas ursprung har emellertid först kunnat lösas i våra dagar. sedan våra mossfynd ha framdragit äldre runinskrifter, och sedan den jemförande språkvetenskapen uppstått. Den frågan måste nu afgöras, buru långt runskriften bar sträckt sig,och hvilka som ha känt den, och svaret härpå är, att det ingaJunda är de nordiska folken ensamme, som ha känt runofna. I Valachfet, Bourgogne. Baiern, Hessen, Pommern och Brandenburg har man funnit roninskrifter på smycken och andra saker. Alltså ha de goiska och germaniska folken känt runorna, och inskrifterna visa, att alla de gotiska folkstammarne ha haft ett och samma rTunalfabet. Men detta kan äfven bevisas på annat sätt, hvilket dr Wimmer bestämdåt tror sig kunna läsa hos Tacitus, och från en författare från det 6:te århundradet, hfilken var bosatt i Gallien, har man ett uttryckligt vitnesbörd, att germanerna ha haft skriftecken, och att dessa inristades på trätaflor. Att rista runor heter bos alla germaniska folk rizan. Goterne måstoha haft ett runalfabet minst lika tidigt som den tid, på hvilken de äldsta nordiska inskrifter tillkommo. Innan biskop Ulfilas bildade sitt alfabet, hade goterne ett eget alfabet. Man kan säga, att ungefär på Kristi tid hade alla de gotiska folkstammarne baft ett alfabet. I det 4:de årkundradet upptogo goterne ået ulfilanska alfabetet; det latinska undanträngde på fastlandet det gotiska runalfabetet; meu anglosachserne, som lefde mer afsides. behöllo det mycket längre. Lyckligas: var det för den gamla gotiska ronskriften i de nordiska länderna. der den bibehölls längst och senare blef modifierad. Att inbugga runor i sten är alldeles eget för norden, der detta bruk möjligen, först uppstod i Sverige och Norge. eträffande frågan om runornas ursprung är det af stor vigt att få veta, hurn det gemensamma ruvalfabetet bar settut. En lycklig till