hos skväl komposttionen som Wtförafdet. Linda, som för första gången uppfördes i Wien 1842, har bär, tid efter annan, gått öfver scenen, utan att lyckas göra något starkare iatryck, och kan i intet hänseende räknas bland sin mästares bästa verk, då denna opera hvarken företer det ungåomsfriska, hjertliga behaget hos Kärlekadrye ken eller det dramatiskt kraftiga hos Lucrezia och Regementets dotter, det melodisköna hos Lucia eller det gratiöst qvicka hos Don Pasquale, men deremot onekligen omserverar litet af hvarje, som i äldre arbeten af Donizetti redan framträdt på ett älskvärdare och lyckligare sätt. Någonting för Linda säreget finner man blott bog Pierotto, en tvifvelsutan poetiskt tänkt karakter, men för hvars uppträdande scenen icke torde kunna anses såsom det rätta omrädet, samt hos några körer af egendomlig stämning och färg. Fröked Wiese, som debuterade i savoyardgossens roll, gjorde god effekt med sin djupa och välljudande alt och inlade säväl i första aktens romans som duon i den andra musikalisk känsla och takt. Fröken Basilier appbar Lindas sångparti med den säkra rutin, som sällan sviker denna artist, men förmådde ej ät de svära vansinnighetsscenerna förläna något högre poetiskt intresse och understöddes i de erotiska numren ej synnerligen väl af hr Ödman (grefve de Sirval), hvars stämma är ganska vacker, men hvars skådespelaretalang, äfven hvad beträffar hållning, gest, mimik o. d. ännu är blott allt för outvecklad. Hr Janzon gaf en lyckligt genomförd och sant komisk framställning af markisen och hr Sandströms Antonio gjorde i åtskilliga mementer godt intryck. Auditoriet var gifmildt i sitt bifall och hyllade exekutörerne med inropningar i mängd.