Aftonbladet – 2 mars 1874, sida 3

För Guds skull, Melcher, betänk hvad du gör, om äu också inte betänker hvad du säger!. utropade Inga med ångest. Ah, pi kunde ändå bli litet blekare, min ärbara iru! Väla! Revanche i både ett och annatb Med dezsa ord lemnade Melcher hastigt rommet och slog dörren igen så häftigt efter sig, att fönsterrutorna skallrade. Lilla Viola kastade sig storgråtande till modrens bröst, der bon sakta sjönk ned i ett soffhörn. Fy! fy! Hvad psppa kan vara stygg ibland. Jag förstod inte hvad han menade, jag förstod bara att han var stygg mot dig! snyftade flickan. Inte säga så, mitt barn! svarade modren, i det hon tryckte Viola mot sitt bäfvande hjerta och aftorkade hennes tårar. Herren Gud skall straffa hvarje otacksamt barn, gom glömmer en faders godhet under hans sjukliga häftighet. Din far harlänpge varit orolig och underlig till följd af eina ansträngande affärsfunderingar, och under sådana bedröfliga stunder glömmer han lätt sin vanliga ömhet och foglighet. Men snart har han bngrat sig, och då är allting godt igen. Det är bara jag, som förgäter min pligt att vara tålig och undergifven. Emellertid gör litet motstånd godt ibland för hvar och en öfvermodig, och din far har länge varit ett bortskämdt, men älskvärdt barn, som velat tyrannisera alla omkring sig. Vi ska iunesluta honom såsom förr i våra böner och bedja den Allgode att Han lugnar de stormiga vågorna i pappas själ. Men — härinne kännes så qvaft! Låt oss gå bort till de fattiga, men lyckliga arbetarehemmen. Dock, Inga kunde icke längre beherrska sin sinnesrörelse. Vid tanken på de fattiga, men lyckliga hemmen brast fördämvingen, som hennes starka vilja uppkastat mot känslornas flöde. Det bief na lilla Violas tur att aftorka modrens tårar. Så sutto de länge i soffhörnet, mor och dotter, smekande och tröstande hvarandra