Aftonbladet – 2 mars 1874, sida 3

brukets lösören. Här ficnas möbler, sängkläder, linne, glas och porslin, som ätföljt köpet, och på hvilket allt än fått en högst ofullständig förteckning. Här är det inte min svärmor, utan jag sjelf, som tillsvidare är hasbonden, och jag har alltför länge försupnat mina pligter som sådan. Lilla Viola ska säkert finna ett nöje i att hjelpa mamma. , Ja, ack, ja! instämde den lilla. Men äro ni då galna begge två? utropade Melcher, blossande af harm och ännu en gång stampande i golfvet. Ni följer mig till Stockholm, säger jag, om jag också eka bära er i vagren. Det ska du inte, Melcher, svarade Ioga, blek som döden, men med ett lugn, som nästan var isande. Du ska inte ställa till några scener, gom måhända kunde bli sorgligast för dig sjelf. Jag har alltför länge låtit behandla mig som ett viljelöst väsen; nu har jag vaknat till känslan af min värdighet, min pligt och min kraft, vid tanken på att det är min mors och mitt barns väl, som jag öfvervakar. Så hör då pu mitt bestämda beslut! Jag stannsr här med Viola i ännu ett par veckor, och nyttjar du vidare maktspräk, så vädjar jag till dina gäster, hvilka äro gentlemen nog, för att beskydda en ärbar qvinna mot en alltför våldsam man. Så, låt gå! Min ärbara fru! Du vill förvandla små oskyldiga husliga skärmytslingar, sådana som åtfölja också de lyckligaste äktenskap, till öppen fejd, och du kastar kandsken åt mig i ditt eget barns närvaro. Så sköt och skyll dig sjelf! Om två timmar reser jag härifrån med mina gäster och går med nattåget till Stockholm, der jag vid din återkomst vill förkrossa dig med mina ärliga räkenskaper, om hvilka någon ond ande inblåst tvifvel i din pjunkiga själ. Men jag känner denne onde ande, för hvilken jag sjelf helt menlöst öppnat mitt hus, och jag ska en vacker dag klippa både hans klor och vingar.