Aftonbladet – 2 mars 1874, sida 2

Thiers, som efter sin afgång som franska republikens president, hutvudsakligen egnar sig ät literär verksamhet och blott högst sällan uppträder i zationalförsamlingen, der han efter sitt afskedstagande icke en enda gång tagit till orda, har nyliges tillstält den republikanske valkandidaten i Vienne, Lepetit ett bref, hvilket utgör dagens förnämsta tilldragelse i den politiska veriden i Frankrike. Uti detta bref, hvilket sannolikt kommer att hafva en lika dålig klang i monarkisternes öron som i radikalernes, uttalar sig den store stats mannen på det bestämdaste sätt för den konservativa republiken och uppmanar val: männen att ständigt låta nationalförsamlin gen få veta landets vilja gerom att gifva valen er republikansk utgång. Detta bref, hvars frimodiga och patriotiska yttranden bilda den mest karakteristiska motsats såväl till regeringens valmanövrer som de monarkiska partiernas i mörkret bedrifna intriger, är af följande lydelse: Jag har emottagit ert valcirkulär och jag tackar er för eändningen och innehället af detta cirkulär. Jag finner det fullkomligt sansadt och behöfver ej säga er, att jag önskar framgång åt ert val, ehuru en meningsskiljaktighet, nu nästan glömd, men med affektation framhållen sf edra motståndare, fordom åtskilde oss. Ni fruktade då att skaka en bestående revering genom att rösta för mig och denna fruktan var aktningsvärd. Jag som kände Enropas tillständ fruktade en olycksbringande politik utåt och mina farhågor, ack! hafva endaet varit alltför berättigade. Men det är nu icke fråga om något dylikt. De olyckor, som jag befarade, hafva inträffat; det gäl ier nu att godtgöra dem och för att lyckas, vet jag blott ett enda medel, nemligen att i Frankrike upprätta en så vidt möjligt är sansad, men stabel regering, com är bestämd till sin form på det att den må vara bestämd till sina åsigter. Den stämning, som råder bland massorna, gent emot de tre monarkiska partier, som tvista om tronen, gör att jag betraktar monarkien som omöjlig, och jag ser endast praktiskt möjlig en vis, rättvis och iständsättande republik, hvilken, icke utgörande en seger för något af de partier, som splittrade oss, förskaffar dem alia den enda tillfredsställelse som de kunna hederligt och anständigtvis önska sig; det allmänna intressets seger öfver de särskilda dynastiernas, klassernas och systemens intressen. Sådan är min öfvertygelse, som en treårig erfarenhet gjort orubblig. Olyckligtvis förmär icke nationalförsamlingen, delad i tvenne lika stora delar att skipa den rättvisa, som synes mig nödvärdig, utan lemnar landet, ehuru mot sin vilje, uti ett tillstånd af ängslan, som gör afbräck i arbetet, som förorsakar de arbetande klasserna bittra lidanden, som fördröjer Frankiikes reorganisation och betänkligt komprometterar Europas aktning för det. Från alla båll fräögar man när och huru vi skola komma ur denna ställning. Enligt min åsigt gifves det endast ett medel, nemligen att valmännen genom kloka val, som ständigt utfalla i samma riktning, upplyga nationalförsamlingen utan att förfära henne och angifva för henne de vägar, på hvilka landet vill vandra, och hvilka, det kan icke vara något tvifvel derom, äro den konser vativa republikens — vägar, på hvilka det li stället för de olyckor, man förutspådde det, har funnit skadestånd för olyckorna aj det mest olycksbringande bland krig. Val verkställda i en aunan anda, skulie endas kunna öka församlingens tvekan, endast till skynda landet nya bekymmer, handeln nys förluster, landets reorganisation nya upp skof, desa anseende ett ytterligare försva gande. Sädan är, min herre, min upprik tiga öfvertygelse, och utan anspråk att vilje leda någon, åter vänd till studier och hvila men icke till likgiltighet, önskar jag lika som ni republikanernes val, de förnuftiga och icke passionerade republikanernes, hvil ka förstå att för landets skull uppoffre sina förra meningsskiljaktigheter, för at komma till en endrägt, som ensam kan beskärs Frankrike, jemte en ny tillvaro, nya och lyckliga öden. Vid franska nationalförsamlingens sam manträde d. 23 Febr. framlade deputera den Charreyron utskottsbetänkandet angå ende anställandet af åtal mot deputerader Bloncourt för delaktighet i kommunuppro ret. Det var kändt, att betänkandet föror dade åtalet; flere röster hördes emellertid som yrkade att det skulle upplösas, mer genom banduppräckning beslöts, att så ickt skulle ske. Presidenten Buffet uppläste nt ett tillkännagifvande om en interpellatioi vill inrikesministern angående de valmanö vrer, gom nu försiggingo i departemente Vanceluse, och som erinrade om det unde: kejsardömet vanliga förfaringssättet. Her tig de Broglie vägraie att besvara fråga förrän valen egt rum. Interpellationer uppskjutande gillades af alla utom ytterst venstern. Ett amendement till budgete: af denntaraden Bidard om unnhäfvandet a