Aftonbladet – 27 februari 1874, sida 2

komma i de tyska tidningarna, för att icke föranleda nya reklamationer från den tyska regeringens sida. Sitaationen gör en sädan äterhällsamhet till en politisk pligt för Frankrike, ren hvilket intryck de senaste händelserna i tyska riksdagen framkallat i Europa framgår af följande uttaland .i Wien tidniogen Tages-Presse: Vi finna den äter bällsamhet, som franska pressen jiakttager. mycket förklarlig, Frankrike är ännu icke i ständ att fritt och utan omsvep säga sin mening om det beteende, som visas af dess besegrare, och af fosterlandskärlek älägge: det sig tystnad. Det undgår derigenom at: gifva furst Bismarck anledning till nya hotande noter och detintager en afvaktande hillning, då det sätter sitt hopp till framntiden och tills vidare häller till godo med den be handling, som tyska riksdagen har gifvit oenna folkrattsliga process, genom att så godt som enhälligt artvisa det af Teutsch och hans kolleger framställda vädjande till det opartiska Europas domstol. Vi hbafva deremot lyckligtvis intet skäl att iakttaga samma undseende och vi behöfva ej frukta för att stöta Bismarck för hufvudet. Icke heller är vär penna bunden med en gyllene länk och det hänger intet guldlås för vår mun. Vikänna oss förvissade att vi endast uttrycka det bildade Europas åsigt, när vi göra deputeradeas från Saverne ord till våra: Genöm den våldsamma annexionen at de bäda så kallade riksländerna har Tyskland ofverskridit en bildad natioos rätt. När Spener. Zeitung kallar Teutschs uppträdande en komedi och National-Zeitung kallar det en fars och Tentsch sjelf ev marktschreier, så är vår uppfattviug den, att Teutschs tal bar prägeln af kränkt rättskänsla och var ett lefvande uttryck af en politisk känsla. Det var endast de ty ske representanterne, som brusto i värdigt beteende, då bånskratt var deras enda svar vä välvaliga reklamationer. Oförmögne att bemöta Teutschs tal med skäl, afbröto de honom med oupphörliga utbrott af skratt salvor oeh slutade förhandlingen om hans andragande, innan någon sädan börjat. Vi hafva ett gammalt ordspråk: skrattar bäst, som skrattar sist, Det är föga välbetänkt att draga hela verldens hat och förbannelse öfver sitt hufvud, och till och med det stora mäktiga Tyskland skall mkhända en gång digna under denna börda. Om verkningarna af franske inrikesministern, hertig de Broglies cirkulär till prefekterne, hvaruti desse uppfordrag att hicdra statens embetsmän att resa till Chisle burst på kejsarprinsens födelsedag den 16 Mars, räder icke så liten menivgsskiljaktighet inom politiska kretsar i Frankrike. Mänga tro, att cirkuläret endast kan biaraga att stärka bonapartisternes sak, och att det skulle ha varit längt klokare att låta dem i all köns lugn göra sina förberedelser och företaga resan. Om många rega till Chislehurst för att lyckönska kej sarprinsen, skola bonapartisterne båna inrikesministerns vanmakt. Blifva de åter fö till antalet, skall man säga, att en imponerande demonstration blifvit hivdrad genom auktoriteternas tyranniska mellankomst. Rvuhers speciella organ UV Ordre häntyder redan härpå i en artikel af den 21 dennes, i hvilken yttras: Det är omöjligt att förbise den märkliga omtänksamhet inrikesministern visar iatt hindra embetsmän att deltaga i de aktningsbetygelser, som skola visas kojsarprinsen vid hans inträde i myndighetsäldern den 16 Mars. Denna ministerieila omtänksamhet blifver så mycket märkligare, som hertig de Broglie sjelf med gifver, att dessa känslor hedra dem som hysa desamma, Hertig de Broglie måste ha mycket höga begrepp om den hänvgit venbet, tacksamhet och trohet kejsardömet väckt i fransmännens hjertan, då han ansett sä nödvändigt att lägga band på de känslor, han sjelf är den förste att erkänna. Sjelfva tonen i Broglies cirkulär har för öfrigt väckt mycket uppseende både i Eagland och Frankrike. Man förundrar sig ötver, att hertigen har kallat en furste, hvilkens moraliska och juridiska rättighet till tronen han bestider, för kejsarprinsen, och Journal des Debats säger, att detta cirku lär är ett förödmjakande dokument. Om det hade varit fräga om att undertrycka en republikansk demonstration skulle rege ringen ha tagit saken på ett helt annat sätt, men man ville ju icke stöta de nyut nämnde mairerne och andra lokala auktori teter, hvilka så godt som alla höra till det bonapartistiska partiet, Detär mycket nog, att man vågar anmoda dem att hindra, att de besökandes antal i Chislehurst blifver allt för stort. I en koirespondens till Kölnische Ztg meddelas, att i fråga varande cirkulär mötte mycket motstånd i ministerrådet från Desseillignys, Magnes och Mac Mahons sida; den sistnämnde skall till och med ha förklarat, att han icke önskade att uppträda skarpt mot en regering, un der hvilken han tjenat i aderton är. In rikesministern lyckades göra sin åsigt gällande endast genom att gifva dokumentet ä sä mild och undfallande form, som det tt. Kölnische Zeitung publicerar ett sändebref af de preussiske biskoparne till prester och lekmän inom deras stift i anledning af erkebiskop Ledochowskis fängs lande. Denna skrifvelse sysselsätter sig vidlyftigt med de förföljelser, för hvilka katolska kyrkan i Preussen är utsatt, men gär dessutom ut på att försvara episkopatet mot beskyllningen för uppror mot statsmyndigheterna och lagarne. De försäkra, att de icze äro nägra rebeller; de ba fast mera ständigt lärt att de genom Guds bud äro förbundne att i alla rättmätiga ting bevisa den bestående öfverheten vördnad och lydnad och fäderneslandet trohet och kärlek, Men de tillägga, att samme Gud, som förpligtat dem till denna trohet mot konung och fädernesland, äfven bjuder dem atticke göra någonting, icke medverka till någon ting, icke gilla någonting, ja icke ens med tystnad fördraga pågoniing, som står i strid med Guds eviga lag, med Jesu Kristi och hans kyrkas lära, med samvetet. Oech de nya kyrkligt politiska lagarne, fortsätta de, kränka den katolska kyrkans af Gud äsyftade frihet, hennes at Gud gifna författning och af Gud uppenbarade lära, och derföre kunna de icke medverka tillderas tillämpande.