Aftonbladet – 25 februari 1874, sida 2

med hänförelse och lade sin hand på Arthurs, som hvilade på hennes sybord. Nej, jag återvände inte, ty jag hann wj tervända. Slafvarae hade lyckats bryta sina bojor. Vilda skri, eder och förbannelser, blandade med skott och ångestrop, ryckte mig en dag i morgongryningen från min bädd. Man hade spärrat ingången till min kajuta och jag var innestängd jemte min son. Lilla Ejnar vaknade, och dä han såg mig med revolvern i hand, rusade han upp och ropade i förtviflan: Skjut inte min höfding, pappa, då skjuter jag dig! Den lille ursinnige famlade efter en bössa, som hängde öfver bans bädd, och jag tvingades till den första och enda våldsbragd jag någonsin utöfvat mot min älskling. Jag ryckte vapnet ur hans hand, slungade gossen handlöst tillbaka i sängen och ropade: Är du alldeles galen, odjursungel! Jag hörde hans våldsamma snyftningar på samma gång som ängestropen af de sårade deruppe. Jag äntrade ut genom kajutfönstret och upp på däck, nedsköt ett par af de svarta, ögonblicket efter sedan den ena af dem hade dödat kaptenen ombörd. Jag sigtade just på negerhöfdingen, som var upprorets anförare och medelpunkt, då han med ett språng försvann i kajutan, Snart stod han der med mitt barn i sina armar, skyddad som af en fridlyst sköld, manande de sina till fortsatt strid och hån!eende åt min maktlöshet. O, det var fasansfulla ögonblick!... Det dofva skränet från slafvarne under däck, som icke hunnit bli befriade från sina bojor, blandade sig med tjutet från dem, som sökte tränga sig upp genom skeppsluckorna, på hvilka besättningen fattat posto och försvarade sig som i en fästning. (Farta Y