Aftonbladet – 25 februari 1874, sida 2

mig i sin dödsstund, det vet jag, men då skilde oceanen oss åt. Jag rymde vid aderton år till England, fick anställning som simpel arbetare på en stor mekanisk verkstad, tjente mig upp till verkmästare, gick så in som volontär vid en genikäår, som skulle öfver till Indien, blef officer, sedan jag utmärkt mig i nägra drabbningar, och gifte mig, såsom ni hört, sedan jag lemnat krigstjensten, vid tjugutvå år med en af landets skönaste men mest otämjeliga döttrar. Det var ett lika kort som olyckligt äktenskap, och jag flydde efter min olyckliga duellbragd — med min späde son till Sydamerika. Med den energi, som är mig egen, kastade jag mig här in i nya vågsamma företag under skiftande lycka. Jag hade blott ett enda mål i sigte, jag ville grundlägga en förmögenhet åt mitt afgudade barn. Bland andra företag pröfvade jag min lycka en gång med en affärsresa från Brasilien till Afrikas vestkust. Elfenben och guld stod det på mitt program, men föga anade jag att der också skulle komma att stå — slafvar. Slafvar! utropade Inga med fasa och sköt sitt arbete ifrån sig. Herr Bluhm, ni skämtar säkert? Man skämtar inte, då man biktar, svarade mannen från Indien lugnt. Er man, min kompanjon, vet längesedan af att han associerat sig med en f. d. slafhandlare. Men det bär är ju förskräckligt! suckade Inga. Jag tror att jag inte vill höra något mera. Är det ett värdigt svar af en deltagandets representant — såsom ni kallat qvinnan? Nåväl, skall jag tiga eller tala? Tala! hviskade Inga med en tung suck, Jag träffade vid min resas mål på en äfventyrare, om möjligt mindre samvetsgrann än jag sjelf, så eländig jag än fram: stälit mig inför er — och hvilken på Afrikas kust stod resfärdig med en hel ladd ning af den lefvande handelsvara, jag nyss omtalat. Plötsligen insjuknade han i en gängse farsot och låg der döende, Han