Aftonbladet – 23 februari 1874, sida 2

plomaten, fråga männerna på börsen, frisga värdivnorna, som läspa sitt välkov.men också åt den ovälkomnaste; men vill man förvärfva sig rätt till en annans sympatier, en annans, som man värderar, nögaktar, beundrar, då är det ett dubbelt svek att fördölja sin sanna svaria karktär. Det är som om en djetvul sökte gömraa sig i mantelvecken hos en af ljusets englar, för att smyga sig in i himmelriket. Ni uttrycker er sk öfverspändt, sh besynnerligt. : Jag talar ur djupet at mitt hjerta. För er man, min kompanjon, har jag längesedan. afslöjat en del af min föregående lefnad, eller nätt och jemnt så mycket han hehöfde veta för att ge mig sitt förtroende som affärskarl. Vi ba båda jagat efterlyckap, fastän på olika vägar, och funnit henne enhvar på sitt sätt. Framtiden skall en gång; utvisa, hvilken af oss två varit den värdigaste eller ovärdigaste. Melcher Winka bar vandrat den breda stråkvägen och lyc kats gifta sig till både rikedom, skönhet och kärlek; jag för min del bar nödgats. kämpa mig fram till målet på obanade sti gar och vid svindlande afgrunder. Jag vill icke inför en qvinsa, som jag skattar eh högt som er, i tidernas länga gå maskerad. Jag hörde era träffande omdömen om mig vid vär första gemensamma resa, En ädel qvinna måste alltid känna ep rysning, dä hon kommer i närheten af. sn sådan man som jag. Ja, jag är verkligen — sksom era ord då föllo — en ohygglig menniska, en farlig älventyrare, Ingas hjerta bultad; nästan hörbart, Hon rågade likväl en )lick upp på denne man, som så frimodigt hedsvärtade sig sjelf, Han satt der lugn som en bildstod, men hans jgon voro nästan beslöjade af sitt eget dystra uttryck. De tycktes bedja om förbarniande sparare än stadfästa hvad hans läppar nyss uttalat. Den unga qvinvan kände sig nästan trygg inför en man, som hade med att söra en så uppriktig syndabekunnelse. ) Orts.)