Aftonbladet – 21 februari 1874, sida 3

JJarnaom, genom medoch MOLADA, Uygeer joch förvillelser, utbildat sig till hvad det Inu är: den som vill se, i hvilken mån de atora hvälfninvgar och de långsammare, men licke mindre djupt ingripande förändringar, hvilka detta folk genomgått, kunna tiliskrifjvas individer, hvilkas förtjenster och brister, gygder och brott aldrig med samvetsgrannare oväld blifvit framställda: den gom vill lära känna deu högre nödvändigheten i de menskliga tingen och den dem genom: I gående nemesis — den bör läsa denna Geijers bok. Ty det evigas uppenbarelse i tiden är här framstäldt icke genom försäkringar om Försynens utan genom verkligheten sjelf, i höghet, litenhet, ljufhet, bitterhet, uppfattad utan fördom och återgifvsa ut, atti igen stora och betydelsefulla ej undar es af det. en endast i vissa af ur vissa synpuuakter eger bom borde ega , för mer än sen framträdde, offentliggjorde Bergfalk i Skandia en om fängsrik och lärd recension, deri hån bland annat uppvisar Geijers ställning till sina föregångare och sam:ida I häfdateckningens svåra konst. Han anmärker der att Olaus Petri var den som först upphöjde svenska historieskrifniogen 3fver krönikan och att efier honom ingen man med sådana natur gåfvor skrifvit Sveriges historia förr än Geijer uppträdde, i religiöst allvar täflande med Olaus Petri, i filosofiskt och poetiskt snille höjd öfver alla sina föregångare, genomträngd af känsla för vidden af historieskrifvarens pligter och gynnad af det ljus, som Europas störste tänkare sprildt öfver bistoriecs egentligaste betydelse. De, som närmast följde Olaus Petri, togo ett verkHgt åter teg, då de dels, till större delen, ktervände till det latinska språket, dels i det krönikeskrifveri, hvartill de inskränkte sig, med mindre hejd än håsonsin öfverlemnade fig åt det af Olans Petri så allvarsamt tillrättavisade, toma skrytet om Sve riges höga ålder och anseende. Urder 17:1e ärhundradet voro i lyckligaste fall författare I historia förtjenstfulla forskare, så som Eric Benzelius och Juc. Wilde, och åå vi sedermera hinna till Botin och Lagerbring, finna vi huru de, oaktadt sitt bemudande att bibehälla historiens lugn, mer än en säng råka att fslla i stridsskriftens ton och äfven att från sin synpunkt se många örhållanden ganska skeft. Bland alla 18:e årbundradets historieskrifvare synes Dalin bäst hafva anat historiens innersta väsen, men i historien som i ekaldekonzten saknade ban djup och offrade i båda åt ytligheten; och hans historia blef — hvad den kunde blifva, då stilen blef hufvudsak, icke blott form. Men om Geijer bland sina förogånfare saknar någon, som på hans egen ståndpankt kan täfla med honom, så hade han iock i Strinnholm en icke ovärdig medtäflare. ITatressant är hvad Bergfalk yttrar om dem båda, jemförda med hvarandra. Innerligsre kärlek — menar han — för ett lands stora minnen, än den Strinnholm ådagalägger, kan j framlysa i en historia. Men om man ermed jemför Geijers målning af samma j tider och personer, upptäckes lätt, att taflans färg hos horom är mindre ljus, men ock verkligheten likare. Ena själ af cid och 18å gor, för hvilken fosterlandet var den första och sista jordiska tanke, var Geijer dock en af de lugnaste, skarpast pröfvande män, som pågonsin fört historiens talan. Vi öfverlemna nu åt våra läsare att, der så ej redan skett, sjelfva skärskåda det dyrbara arfvet efter en bland Sveriges ädlaste sörer, hvilket nu i en godtköpsupplaga af hans samlade skrifter bör vara välkommet äfven för dem zom ega den äldre, mindra lätt handterliga editionen. Minnen från ett sträfsamt lif af Emile Sou-1: vestre. Öfversättningfrån franskan. (Stock. holm 1873.) Unter formen af en sjelfbiografi lemnar Souvestre i denna lilla bok en skildring et arbetarens lif med dess strider och försakelser, med dess vedermödor och fröjder, med dess skaggor och dagrar. Den form,l. författaren valt, och den enkla, okonstlade framställningen göra ett omedelbart tillta-:! lande intryck på läsaren. och redan dessa yttre bjepmedel gifva nägot kraftigt realistiskt ät berättelsen, hvilkens ämne och syftniog också äro af den djupaste och mest allvarliga realism: att visa hur arbetaren i vin egen flis och omtanke eger medlen att skapa sig en oberoende ställning och timlig lycka, för hvilka sträfvandet att förverkliga en eller annan socialisiisk dröm utgör ett ååligt palliativ. I bjerta drag visar Souvestre, huru lasten och okunnigheten i allmänhet äro de fiender, hvilka kosta arbetaren de förödmjukelser och umbäranden, som han så gerna vill skrifva på räkning af kapitalet, om hvars vägende, beskaffenhet och verkningar han dock, om kan vill vara fullt uppriktig, blott eger högst orediga, för att icke säga skefva föreställningar. Den afond mot andra samhällsklasser, hvilken. utgör ett lika allmänt som fult drag hos! kroppsarbetaren, framhåller Souvestre medl: sätta som ett moraliskt kräftsår, hvilket inårar arbetaren att spänna sin själs och kropps krafter för att genom täflan söka höja sig till samma ekonomiska oberoende, och dermed följande förmåner, hvilket uppväcker aå lidelsefulla känslor hos honom och icke sällan gör honom till en föraktlig lek-i: boll för förste och bäste socialistiske projektmakare, i hvilkens intresse det ligger att exploitera hans okunnighet och dumma afundsjuka. Såsom vi redan sagt, vill Souvestre, att den arbetande klassen skall hos: sig sjelf. i sin egen förbättring och upplyening, i sin ökade flit och omtanke, finna meäålen att höja sig till en i socialt och äfven i politiskt bänseende lyckligare ställnivg, ett sträfvande, hvilket icke blott är berättigadt, utan äfven i frihetens och framätskridandets intresse åligger den som pligt. Dessa äro grundåragen af Souvestres lilla bok, hvilken vi skulle önska se spridd I till de djupaste leden och hvilken hvarje sockenbibliotek, likasom hvarje boksamling iafsedd för den arbetande klassen, bör hafva sig angeläget att anskaffa. Svenska bokhandelisnyheter. Af C.G. Malmströms arbete Sveriges politiska historia rå Carl. XII:s död till statshvälfningen