Aftonbladet – 19 februari 1874, sida 3

kabinettsdörren, medan han hvisslade på en aria. Inga kände sitt hjerta så beklämdt, som om hennes fädernehem med alla dess pittoreska klippor plötsligen hade vältat sig öfver hennes bröst. Hon ville så gerna gräta på sin födelsedag, men hon kunde det icke. Ack, hon bade ju så ofta bevirnat dessa plötsliga temperatnrförändringar i mannens vänlighet mot henne, så ofta ertappat hans ömhetsbevis såsom maskerade förelöpare till några egeonyttiga förslag. Och ändå hade hon i dag, på födelsedagen, inyo låtit sig bedäras och trott på en kärlek, som hon så länge ansett utslocknad eller öfverflyttad på hans affärslif. Plötsligen nådde välbekanta röster henses öra. Hon lyssnade under häftig hbjertklappning, men hos tordes icke tro på bvad hon hörde derute i stora salongen. Var let icke den älskade modrens kära stämma? Nej, det var farbror Adlers, den gamle, redbare vännens? Inom en sekund hade hon öppnat de stängda dubbeldörrarne och skyndat ut mot ien oväntade gästen. Men hvilken syn mötte henne derute. Med lilla Viola lyftad högt mot taket stod patron Göran Adler och hade icke öga ör nägonting annat än den lilia favoriten, kom uader skallande skratt böll sig fast i ans yfviga gråa lockar. Nägra steg derfrån syntes Melcher, rodnande af förlägenjet och synbarligen generad, under artiga raser och med upprepade kyssar på panan välkomna sin ovälkomna svärmor, melan moster Ksjsa Adleri stor toilett gjorde vågra på en gång komiskt förnäma och vänliga nigningar för värden i huset, hvilten — säsom hennes ord föllo — hon träfade på så follkomligt oförhappandes, melan hon sökte sin gullunge, värdinnan, Ja, si så ska on liten rar flicka be randla de fattiga, utropade gubben Adler, nedan Inga klämde sig fast vid sin moders oröst, De ville kyssa hennes band der gre i portgången liksom hon varit en liten