Aftonbladet – 19 februari 1874, sida 3

Men just som titanen lade sina väldiga näfvar på de båda kontrabenternas skuldror, för att tvipga dem till en omfamning, inträdde axsessorekan Melcher, stolt som en drottning och smyckad som till ett bröllop, i salongen. Men förgäfves skulle vi bjuda till att måla det uttryck af pinsam öfverraskning, af häpnad, harm och förskräckelse, som bildade underlaget af ett åskmoln i hennes ansigtsuttryck, medan konvenansen med sin jernspira tvang henne till några blixtlikt framskymtande småleenden, som skulle föreställa välkomsthelsningar. En ramlande krokan, som från bröllopsbordet plötsligen störtar ned i bradens knä, skulle icke hos denna väcka större alteration och olycksbågande aningar än det väldgästande klöfverbladet framkallade hos assessorskanp på denna triumfens dag, då hon första gången skulle se sina förnäma vänner, stats rådes vid sin sons bord, hvilket hon nästan ansåg som sitt eget. Nej, se min nädigaste sessorska! — utropade patron Adler med sin vanliga fri modiga men klumpiga munterbet, mjukaste, allra som mjukaste tjenare, fru sessorskan. Ja, jag hoppar sen gammalt öfver första stafvelsen, för att inte vara oartig nu sen vi blifvit gamla bekanta. Jag gjorde så också med en gammal salig vän, en med respekt sägande as-sessor! Jag ska välinte vara mindre ridderlig mot damerna. Alltså, min nådiga sessorska, låt mig få kyssa på hand så längt jag räcker och presentera två öfverraskande damer på värdinnans fördelsedag, mor Ivgrid och moster Kajsa, kända i orten, Vi ha väl plats vid bordet, annars änka åt exs vid spelmansbordet lett hörn med lilla Viola som värdinna. Det skall bli en munter qvartett, det vill jag lofva. Assessorskan framstammade nägra osemhängande ord, som skulle föreställa en väl komsthelsning, Plötsligen ingaf hennes förtviflan benne en lycklig id6, mer hvars fina pilspels återstudsade trubbad mot patron Adlers buffelhudshårda frimodighet.