Aftonbladet – 18 februari 1874, sida 2

lika med hela verldsdamen, till hvilken hen blifvit förvandlad, — hon tyckte sig, iklädd sin nätta, hemmaväfda drägt sprirga kring berg och backar, lekande med ekot eller med sin far, för hvilken hon gömde sig på logen eller höskullen, och spelande honom tusende små spratt; — hon tyckte sig köra Bläsan i karrier bort till grannarne eller rida på Påilen hela den länga omvägen kring sjön till farbror Adler på Kolbyttan. Hon tyckte — nej, hon tyckte ingenting mera, ty alla baradomsoch urgdomsbilderna dansade i ring för minnets blickar och antogo ella regnbågens färger; hennes ögon fylldes med stora tårar ; genom dem stirrade hon nästan med förfäran på sin make och 1tropade ännu en gång: Sälja Fagerhult ? Nå, än sen, du lilla tårögda Fagerhultatös!s skämtade Melcher och reste sig upp från sin nyss så bedjande och smekande ställning. Ha vi inte förr rört vid det kapitlet, fast du aldrig svarat annat än meå tårar och suckar, liksom nu, och jag följdaktligen af ömhet och grannlagenhet lätit saken förfalla, Men säg mig, hvad har du egentligen för röje af Fagerhult, då vi vi stas der blott ett par tre dagar om året eller inte ens det ibland ? n De dagarna uppväga år af annan säll et. Tackar för komplimangen! Men din mor tycks inte trifvas der längre, utar klasar att hon går som en skugga, ett spöke zenom de dystra salarne. Din morlängtar tili Stockholm, och dit mäste den rara gummanls Melcher, hvad säger du? utropade Inga ned strålande ögon. Jag säger att hon måste, för att du och hon mä bli fullkomligt lyckliga. Melcher! Min Melcher ! Men förstå mig rätt inte i vårt bus, dit den oslipade diamanten egentligen inte hör, atan i sitt eget lilla hem, der vi tidt och ofta skulle besöka henve, medan hon, ett iendsbygdens barn, endast skulle tillhöra vär enskildaste umgängeskrets, såsom hon