Aftonbladet – 17 februari 1874, sida 3

Den förflutna veckan Jhöll på att göra oss mörkrädda häri Stock holm. Bäst vi frossade i en bländande be lysning, riktigt summwo i ett ljusbaf och förestälde oss att vi tillhörde ett af de mes upplysta samhällen, som i hvilken nattlig atund som helst kunde åstadkomma en eklä rering ä giorno, hörde vi en förskräcklig röst, som ropade: släpp icke på så mycke gas, ty snart är förrådet slut! Att man blef förskräckt, är icke under ligt. Man kan sannerligen taga illa vid sig för mycket mindre. Tänk om hela Stock holm skulle en afton komma att se ut, som t ex. visea qvarter på Ladugårdslandet un der de qvällar, då det borde vara månsken. men månen gömt sig och lyktorna likväl förblifva otända! Det nu lefvande slägtet har snart glömt Stockholms aftonutseende innan gasiyspingen häv infördes och det är icke alla som veta hvad ett pulismänsken på Ladugårdslandet i vår tid verkligen vill säga. En erfarenbet i det afseendet är san neri gen icke afundsvärd. Hurn skulle vära bandeisbodar se ut, om gaslysniager plötsligt npphörde? Och vära mönsterkafer sedan? Skulle man kan ske i vår kungliga testersalong återgå till oljelampornas til och få em upplysning af den klena beskaffenhet som i Kjöbenhavns kuagliga teater? Vi bafva visserligen hrr Holmlund, Odhner och hvad de för öfrigt heta, dessa upplysningens främjare i foto gönlampor, och vi hafva L. J. Hiertas m. fl. stearinljusfabriker, ypperliga i sitt slag. prisbelönta och appmärksammade på alla stora verldsutställvingar. Men vore detta likväl nog? Huru många hundra tusen skälpand stearinljus behöfdes ej för att gifva en äfven svag ersättning för gasen? Hafva lamphandlarne kunnat förutse en så orimligt stegrad efterfrågan? Nej, om gas: lygsningen helt hastigt upphörde, skulle vi komma att trefva omkring i mörkret, det är klart, så vidt mörker kan blifva klart. Lyckligtvis tyckes det, som skulle vi för depna gäng hafva undsluppit med blotta förekräckelsen.Gssarbetarne, die echwar: zen Geselsn, hafva sannolikt funnit, att det stackars bolaget, hvars aktier ännu ej uppgått till mer än tredubbelt af det ursprungliga värdet, omöjligt skulle kunna gifva dem högre aflöning, och derför arbeta de nu åter igen på samhällets upplysning för samma betalning gom förut och Jäta ak tieegarne i fred och ro förtära dividenden. Vi kurna alltså trygt lemna mörkrets rike och fästa våra blickar på riksdagen, der ået alltid är lysande, naturligtvis i följd af de solar och andra ljusa kroppar, som finnas i begge kamrarne. En enda liten förmörkelse höll på att isträffa härom da gen i Första kammsren, då en af representanterne för Kronobergs län, öiverväldigad af sin rörelse, framårog justitieombudsmannens svarta handling mot kammarrätten. Tillfredsstäld öfver att hafva sanningen på min sida, fann den Krovuobergeke repre sentanten det vara så mycket orimligare att justitieombudsmannen skulle hafva riksdagen på sin sida, i synnerhet som han, beroende at subjektiva förmodanden och dy stra fantasibilder, låtit sitt svärmod förleda sig ända derhänr, att han rakt afförbisstt huru utmärkt arbetesättet är i kam: marrättep. Och icke har kammarrättens president användt något sattyg eller, såsom vi vilja minnas att orden föllo, nägra demoniska konsterför att komma till en förepkling i kammarrättens srbetsordnivg, nej visgt icke, Ej är hav någon trollsarl, och, uppriktigt sagdt, så har väl ingen hittills kunvat falla på en så mörk misstanke. Emellertia bief justitisombudamannen omvald, hvilket åtminstone utanför kammarrätten icke orsakat plgon förmörkelse. Samtidigt ungefär valdes erkebiskopen till ledamot af svenska akademien, och ej heller det valet är af mörkare beskaffenhet. Det har åtminstone väckt mycket mindre uppseende än att Alexandre Dumas d. y. invalts i franska akademien. Hvad skall man tänka om de franska odödlige, som upptagit demwi monde-moralisten i sina leder? Det är dock sannt, att han ej är alldeles utan sina litterära förtjenster, men de bruka ej alltid vara de afgörande i sådana vittra samfund. Vår akademi har fått ett nytt bekymmer för att skaffa en efterträdare åt justuitierådet Strandberg, men kommer dag, kommer räd, och Herren ser väl till offret. Den förfizina veckan gjorde slut på karnevalstiden, hvilken just icke varit särdeles bullersam hos oas. Det bar blifvit sagdt, att vi är ett muntert folk, men den mun: terheten yttrar sig helet i en stilla fröjd på ett musikkaf6. Vi äro inga sädana der tokar, som sydeuropeerna, ibland hvilka italienarne äro de galnaste, som springa omkring på gatorna med mask för ansigtet och kasta mjölkulor på hvarandra. Det skalla för oss vara ett allt för barnsligt nöje. Visserligen kunna vi dansa en smula under veckorna före fastlagen och kanske ännu mera under sjelfva fastetiden, som änou har namnet qvar, fastän vi ej veta af annan fasta än den ekonomiskt obligatoriska, då kassan är tom; men icke kän det falla oss in att taga mask på oss och springa fram och tillbaka på Norrbro och Drottninggatan och bombardera hvarandra med mjölkulor. Det skulle jast taga sig vackert ut. Hvad skulle det blifva af, om all: trogna embet män maskerade sig och läto embetsrummen stå tomma, om grosshandlarne satte bom för kontorsdörren och kryddkrämarne togo in borsten, om